Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 240. Engelbrekt Engelbrektsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
honom, avskära hans öron eller upphänga honom i
rök, till dess han kvävdes.
Detla var mer, än dalallmogen kunde och borde
tåla. Bönderna klagade sin nöd inför konungen, men
det var förgäves. Den tyranniske fogden satt i fred
på sitt slott och gjorde, vad han ville.
Då beslöto dalkarlarna att vända sig till en aktad
och av dem väl känd bergsman. Engelbrekt
Engel-brektsson var hans namn. Han var liten till växten,
men han hade ett hurtigt och frimodigt sinne. Han
var väl övad i vapnens bruk, vältalig, klok och
rättrådig. I hans bröst klappade ett redligt svenskt hjärta,
som djupt bedrövades över det onda, vilket hans land
och landsmän fingo lida.
Engelbrekt åtog sig villigt böndernas sak. Han
reste två gånger till konungen och bad honom taga
reda på den elake fogdens missgärningar samt avsätta
honom. Men konung Erik lät orättvisan sitta vid
styret, blev vred på Engelbrekt och sade till honom:
»Du klagar alltid, Engelbrekt! Gå bort, och kom
aldrig mer för mina ögon!» Den lille bergsmannen
svarade oförskräckt: »Det torde väl hända, herre
konung, att jag ännu en gång återkommer.»
När Engelbrekt kom hem och bönderna fingo höra
konungens svar, reste de sig för att med egen kraft
värna lag och rätt, frid och frihet. De kunde ej annat,
om de ville undgå neslig träldom. Engelbrekt blev
deras anförare, och med dalkarlarna förenade sig
bönderna från flera andra landskap. Det var en väldig
bondehär, som tågade genom landet. Icke endast Jösse
Eriksson blev fördriven, utan alla andra utländska
fogdar måste även draga bort. Det ena slottet efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
