Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 113. Barnet i livsfara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
113 Barnet i livsfara.
En lantman stod högt uppe på ett
sädes-lass och körde två hästar, som drogo det. Han
såg ej sitt lilla barn, som stod mitt på vägen,
ulan drev ivrigt på dragarna, vilka tycktes vilja
stanna. Den ena av hästarna hade redan stött
omkull barnet, som blivit liggande helt nära ett
av hjulen.
Varken af slag eller rop kunde djuren
förmås att vidare taga ett steg framåt. Mannen
gick därför av lasset för att se vad som var
å färde. Till sin förskräckelse såg han då den
vådliga belägenhet, vari hans lilla älskling
befann sig.
Sedan han varsamt upplyft det oskadade
barnet, bar han det till modern och sade: »Där har
du vårt kära, lilla barn, som Gud för andra
gången skänkt oss. Hade icke en av hans
änglar hejdat hästarna, skulle jag nu hava lagt det
dött och kallt i dina armar.»
Huru ofta spörjes det icke, att barn på ett
högst underbart sätt räddas ur livsfara! Icke
sällan får man höra, att små barn fallit genom
fönster högt uppifrån ned på gård och gata utan
att vidare skada sig.
Om den berömde härföraren Johan Banér,
som levde på Gustav II Adolfs tid, berättas det,
att han såsom liten gosse en dag suttit vid ett
öppet fönster högt uppe i ett slott och lekt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
