Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 105. »Det är Vilhelm!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett gott stycke från kusten hade ett skepp
strandat på klipporna och var räddningslöst
förlorat. Besättningen hade gått till väders och
bundit sig fast i riggen för att icke spolas bort
av vågorna.
»Ut med räddningsbåten!» ljöd det ur hopen.
Och båten kom ut, men dess raske förare —
Hardy hette han — var icke tillstädes; han hade
tidigt på morgonen gått ett ärende till prästen.
Det var omöjligt alt invänta honom, ty varje
minut kunde skeppet slås i spillror.
Åtta man rodde ut i den rasande stormen.
De nådde vraket och fingo de stackars
utmattade skeppsbrutna ned i båten. Men en blev
kvar; högt uppe i masten satt han tung och
stelfrusen, och de vågade icke taga honom;
båten kunde icke bära flera; stormen ökades, och
de riskerade att gå under allesamman.
Då de kommo i land, hade Hardy kommit
hem. Han frågade, om de fått alla med sig, och
fick då höra talas om mannen i masten. »Jag
vill ut efter honom», ropade han; »gån I med?»
De ville icke, menande, att det var omöjligt.
Hardy sprang ned i båten och sade: »Så går
jag ensam.» Men i samma ögonblick kom hans
gamla mor till stranden. Hon tiggde och bad
honom stanna kvar:^
»Kom ihåg, att din far blev där ute — och
Vilhelm!»
Vilhelm var hennes yngste son, som hon icke
hört något ifrån på åtta år.
»Tänk på din moder!» sade hon.
Rodhe, Läsebok 2. 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
