Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sägnen lyder så.
En dag blef väringen Erlends hustru vansinnig, och
han bad därför sin höfding Nordbrikt [1] om ett råd, som
kunde vara henne till bot, ty Nordbrikt ansågs som en
mycket vettig man.
Han lofvade att göra, hvad han kunde, och skyndade
bort till hennes sofgemak, där han strax gaf sig i tal med
henne och bad henne uppvisa sina smycken och andra
dyrbarheter. Då hon framtagit dem alla, frågade han:
»hvarifrån ha så härliga och sällsynta klenoder kommit
till dig?»
Det visste hon ej.
»Jag misstänker», fortsatte han, »att de allra kostbaraste
blifvit dig gifna.»
Hon jakade.
»Hvad har du», sporde han vidare, »till gengäld
gifvit den, som skänkt dig dessa skatter?»
»Intet har jag gifvit», svarade hon.
»Detta passar sig icke», återtog han; »jag skall skänka
dig ett vackert smycke, som du må förära skatternas gifvare.»
Det var hon med om.
Nordbrikt lät strax smida ett guldkors, som han sedan
lät viga.
Därpå besökte han kvinnan för andra gången och
lämnade henne korset.
»Nu önskar jag», sade han, »att du noga säger mig,
huru det är fatt med dig.»
»En man, som ter sig fager för mina ögon», svarade
hon, »gästar mig hvarje natt här i min bädd. Det är han,
som gifvit mig de bästa af mina klenoder.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
