Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Näten fästas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Den stackars uslingen var klädd i era kläder,
och jag är rädd, att er hovmästare, som givit honom
dem, kan få med polisen att göra.
— Det är inte troligt, ty så vitt jag vet voro de
inte märkta.
— Det var tur för honom — ja, tur för er alla,
emedan ni i den saken handlat i strid mot lagen. I
egenskap av samvetsgrann detektiv ålåge det kanhända
mig att häkta er allesammans. Watsons rapporter
kunna anses som mycket komprometterande papper.
— Men låt mig då få höra något om själva saken.
Vad Watson och mig beträffar, äro vi inte mycket
klokare nu än då vi kommo hit.
— Jag hoppas snart komma i tillfälle att klargöra
situationen för er. Hela denna kasus har varit ytterst
svår och invecklad. På åtskilliga punkter sakna vi
ännu ljus, men det kommer nog snart.
— Watson har väl talat om för er en erfarenhet
av vikt, som vi haft. Vi ha hört hunden ute på heden,
så att jag kan gå ed på, att hans tillvaro icke blott
är ett vidskepligt hugskott. Jag har haft åtskilligt att
göra med hundar där borta i Amerika, så nog känner
jag igen hundtjut alltid. Om ni kan få munkorg på det
här odjuret och binda det, så kommer jag att anse er
för den störste detektiv, som någonsin funnits.
— Jag tror nog, att jag kommer att förse det med
både munkorg och kedja, om ni hjälper mig.
— Jag skall göra allt vad ni vill.
— Det är bra; och jag kommer att anmoda er att
göra det blint utan att fråga mig om skälen.
— Som ni behagar.
— Går ni in på det, så anser jag det högst
sannolikt, att vårt lilla problem snart blir löst. Jag tvivlar
inte på —.
Han tvärtystnade och hans blick riktades över mitt
huvud mot väggen. Lampskenet föll över hans ansikte,
som var så spänt och orörligt, att det kunnat tillhöra
en klassisk skulpturbild, en personifikation av
vaksamhet och förväntan.
— Vad är det? utropade vi båda.
Då han åter sänkte blicken märkte jag, att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
