Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Ljuset på heden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som en hunds tjutande? Jag är väl ingen barnunge
heller? Ni behöver inte vara rädd att låta mig höra
sanningen.
— Jag var i sällskap med Stapleton, då jag hörde
det sist. Han sade, att det kunde vara en mycket
sällsynt fågels rop.
— Nej, nej, det var bestämt en hund. Är det
möjligt, att det kan ligga någon sanning i de här
historierna? Är det tänkbart, att jag verkligen är utsatt
förfara från ett så dunkelt håll? Inte kan ni väl tro det,
Watson?
— Nej, nej.
— Och dock var det någonting helt annat att skratta
åt det i London än att stå här ute i mörkret på
heden och lyssna till ett sådant skriande. Och så
tanken på farbror! På marken invid honom där han låg,
syntes ju spår av en hund. Allt passar så underligt
ihop. Jag tror inte egentligen, att jag är någon mes,
men det ljudet isade mitt blod. Känn på min hand.
Den var kall som marmor.
— Ni är er nog lik igen i morgon.
— Nej, jag tror inte jag kan bli av med det här
tjutet, Vad råder ni mig att göra?
— Skola vi vända om?
— Nej, för tusan. Vi ha gått ut för att få karlen
fast och det skola vi också minsann. Vi sätta efter
straffången, och det är inte otroligt att en
avgrundshund sätter efter oss. Framåt marsch! Vi svika inte
vår föresats, om än helvetet släppt lös alla sina hundar
och skickat ut dem på heden.
Vi stretade oss långsamt fram i mörkret. Omkring
oss reste sig de skrovliga klipporna, framför oss
tindrade den lilla gula ljusfläcken. Ingenting är så svårt
att beräkna som avståndet från ett ljus en beckmörk
natt, och ibland tycktes skenet komma långt bort från
horisonten, ibland föreföll det, som om det varit blott
några alnar ifrån oss. Men till sist kunde vi se,
varifrån det kom, och då visste vi, att vi voro mycket
nära det. Ett drypande ljus var nedstucket i en sig
uppåt vidgande remna på en hög sten, vars tvenne
delar skyddade det för vinden och hindrade det att
synas annat än i rak riktning mot Baskerville Hall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
