Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15
att njuta hans välgerningar, dA jag ej kunde svara mot hans
karlek. Han förlät mig aldrig detta.
Reuterholm begagnade sig af tillfället för att
öfvertyga honom att detta var ett bevis på milt medvetande om
Armfelts planer, som de började misstänka, ty order hade
gått till Hamburg till svenske postmästaren att öppna alla
mina bref, afskrifva dem och äfven göra detsamma med
svaren. Olyckligtvis lemnade jag mig i dessa bref
otvunget åt mitt satiriska lynne för att roa Armfelt, ofta på
Reuterholms bekostnad, stundom på hertigens, hvilket sednare
var oförlåtligt, ty jag borde åtminstone erkänt hans
uppriktiga kärlek för mig. Men jag såg blott i honom en
förföljare af Armfelt, hvilken sednare jag äfven derigenom ville
öfvertyga om min fullkomliga indifferens för hertigen. Vår
brefvexling fortfor således ännu en månad under regentens
uppsigt medelst kopiorna deraf, hvilket jag var långt ifrån
alt förmoda, alldenstund alla adresser på de bref, som
ankommo under mitt kuvert, voro i chiffer, som endast
Armfelt och jag hade klaven till. De åter, sora einottogo dem,
voro nog försiktige att endast blottställa mig saml svara
mig muntligen, hvilket allt jag skulle uppsätta i chiffer.
Ännu hade man intet kraftigt skäl att arrestera mig,
ty mina bref voro utan underskrift och utan vapen. Men
en dag, då jag var befalld till hertiginnan, kom nuvarande
statsrådet Lagerbring och had mig skrifva något mycket
långt i chilfer till Armfelt. Detta tog all min lid. Vagnen
var för porlen, jag var ännu ej klädd, och när jag skulle
försegla brefvet, fann jag icke genast på mitt vanliga sigill
(blott ett hufvud), utan log i brådskan mitt vapen. Denna
obetänksamhet kostade mig friheten. Brefvet återsändes
genast från Hamburg.
Den 17 December blef jag, klockan 1*2 om natten,
arresterad af Aminoff, öfversten för lifregementets husarer.
Med honom inträdde i min sängkammare (ty jag låg och
var redan insomnad) justitiekansleren Lode, polismästaren
Ullholm, en major Bratt, officeren af vakten, polisbetjenter
och en soldat med dragen sabel, som ställdes vid
hufvud-gärden. Ullholm tog mina nycklar, öppnade alla mina
lådor och skåp, men fann inga andra papper än hertigens
mångfaldiga och långa kärleksbref, skrifna i den mest
öm-kansvärda ton öfver min såkallade grymhet. Alla andra
papper hade jag fürsigheten att bränna upp, så snart jag
besvarat dem, utom klaven till chiffern, hvilken jag genom
ett oförmärkt hål, gjordt på madrassen af solfan, instack
och gömde.
Sedan polismästaren till klockan 3 om morgonen
förgäfves sökt öfverallt, bortgingo alla, utom major Bratt, en
dålig varelse, officeren af vakten och soldaten. De ställde
sig vid sängen med ögonen fästade på mig. Detta var mig
obehagligt. Jag ville draga ihop mina gardiner för att
befria mig derifrån. Det nekades mig. Jag bad då att få
stiga upp och anhöll länge att få vara allena denna
minuten, men erhöll det ej annorlunda än alt soldaten
åtminstone skulle stå vid dörren. När jag var påklädd, gick jag
in i mitt kabinett, dit de följde mig. Jag fann madrassen
till soffan nedrifven på golfvet och had herrarne hjelpa mig
att återlägga den. Medan de togo i ena ändan och jag
låtsade göra det i den andra, stack jag in handen och fick
tag uti klaven till chiffern samt stoppade den oförmärkt
innanför halsklädet, glad att ega den: ty jag förlorades ej ur
ögonsigte. Klockan 6 om morgonen ömsades vakten af
tvenne officerare af garnisonen och en soldat. Då mot
middagen det blifvit bekant i staden att jag var arresterad,
inlemnades till mig flere räkningar, som jag godtgjorde. Derpå
tog jag dessa räkningar, rullade dem såsom chiffern var och
stoppade dem innanför halsduken, men så att de syntes,
och låtsade — som utaf distraktion — äfven att glömma
dem der. Då jag på eftermiddagen lät göra eld i mitt
förmak, sade en af officerarne:
„Rättnu kommer polismästaren, och får han se att
ni har elt papper innanför halsduken, kan ban tro alt vi
tillåtit er emottaga bref".
„Ni har rätt. Med er tillåtelse kan jag bränna upp
dem".
Men i stället sköt jag ner dem, tog upp klaven och
kastade på elden, mycket nöjd att se den brinna.
Allt var ännu bra. Jag hade icke öfverskridit hvad
fångenskapen tillåter, nemligen att söka frälsa sig så
mycket man kan. Men nog illasinnad, ville jag äfven göra narr
af dessa stackars officerare. Då polismästaren kom,
frågade han efter klaven. Jag svarade skrattande att i
middags ännu hade jag kunnat lemna den, om jag velat, men
nu stod det ej i min förmåga, ty midt för deras ögon hade
jag bränt upp den . . . och „se här räkningarne".
Hvilken lättsinnighet af mig att äfven gyckla och förlöjliga de
allvarsammaste saker! Men sådan var jag.
Den 4 januari kom hertigens adjutant med helsning
från honom, att om jag ville upptäcka hemligheten af
klaven saml namngifva alla dem, till hvilka Armfelts bref, som
kommit under mitt kuvert, voro adresserade, så skulle jag
genast bli satt på fri löt och förklaras att jag blott af
misstag blifvit arresterad, men att ban i annat fall nödgades
öfverlemna mig till lagens stränghet, då det skulle kosta mitt
lif. Jag had honom helsa hertigen och säga alt jag var
färdig öfverlemna mitt lif i hans händer, men aldrig mina
vänners förtroende. En timma derefter kom polismästaren
och förkunnade mig att jag skulle Hytta ur mina rum i en
publik arrest och att en sqvadron husarer skulle ledsaga
mig. Jag undanbad mig denna eskort, emedan min mor,
som bodde midt emot, skulle bli oroad af elt sådant
buller, och förklarade att jag ville gå allena, till och med till
fots, till arreslen, om man trodde mig på mitt hedersord.
Det, antogs, och allena med en officer i hyrvagn, affärdades
jag klockan 11 om aftonen till samma arrest, der
Anckarström hade varit innesluten. När jag kom, var
polismästaren med 30 mans vakt emot mig. I rummet, fyra steg
långt, fans ingen säng, blott en träbänk och tvänne
trästolar. Det föregafs att man ännu ej hunnit föra dit
något, ej en gång ved att uppelda det. Blott några träd lågo
i ett hörn. När Ullholm var gången, sade jag till
office-rarne: „Om jag i denna kölden ändå egde något alt lägga
öfver mig, skulle jag begagna denna träbänk".
„Se här min kappa 1" sade den hederlige Hellvig . . .
„Se här min syrtut att lägga inunder 1" sade den ej mindre
beskedlige Lagerhjelm.
Och med ett vedträd under hufvudet tillredde jag sålunda
min bädd, på hvilken jag insomnade djupt, medan dessa
ädelmodiga varelser sutto i blotta uniformsjackorna, helt
förfrusna. (Forts.)
Krönika.
På lir von Schantz’ tivolikonsert i Lördags såg man redan
mera veritabla Helsingforsare än på de föregående. Stämningen
var animerad, konversation och théservering omvexlade med
musikens friska och lifliga toner. På slutet lät hr Platonoff åter några
rakelter och eldkaskader hväsa och lysa och sprida sina gnistor i
den höstligt dunkla rymden. — Den med anledning af
kröningshögtidligheten arrangerade illuminationen beskådades af en mängd
promenerande på gator, torg och esplanaden
Lördagen, Söndagen, Måndagen, de äro här ångbåtstrafikens
högtidsdagar. Då komma eller gå ångfartygen Wiborg, Viktoria,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
