Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolv på det trettonde - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det talet nästan var lika viktigt som
Gettysburgadressen.
När John Brown då till slut skulle hängas gick jag
själv fram till galgen och lade själv snaran om halsen
och dog värdigt så att folk skulle minnas honom för tid
och evighet.
Men den dagen när vi lekt John Brown och jag känt
orden genom hela kroppen upptäckte jag att ingenting
hade hänt med John, det var som om han inte hört
orden inom sig. Han sade bara att han var hungrig. Jag
borde ha tänkt på det och förstått. Men det gjorde jag
inte ty det var för Eloises skull jag lekte med honom.
Efter middagsmaten satt vi i hans den, hans lya, som
vanligt. Det var ett slags litet herrum eller ett litet
kontor. Flickorna i familjen sov alla i samma säng i samma
rum men John han var pojke och skulle föra namnet
vidare och hade därför inte bara ett eget rum att sova i
utan därtill också sitt den. Ett särskilt rum, en egen lya,
där han kunde bygga modellplan och läsa läxor och
lyssna på radio. Ibland kom någon av systrarna in för
att hälsa på. Jag väntade på att Eloise skulle komma.
När hon stod i dörren kände jag att jag rodnade och
vågade först inte se henne i ögonen fast jag ville det.
Och nu tänker jag inte på John och minns bara
Eloise och nu när jag stirrar på vassviken och skogsbrynet
gör det ont i mig och det blir som en klump i bröstet och
det svider i ögonen ty där står hon framför mig i sin
åtsittande turtlenecksweater och sin grå kjol och säger:
— See! I have cherub knees too.
Men just när jag hör henne säga det och denna gång
verkligen söker se henne rätt in i ögonen ser jag hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
