Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolv på det trettonde - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från en konferens i Oslo sommaren 1935 menade att det
snart var slut med kriget nu. Den finske majoren som
hade hand om oss sade efteråt när vi kommit tillbaka:
— De ger snart upp.
Och det hade jag ju vetat för från ms Mathilda
Thordén hade jag i natten sett en brittisk konvoj på utgående
när vi passerade utanför Nordnorge. Det var stewarden
som väckt mig och bett mig komma upp på däck och se.
Britterna höll på att ta hem sina styrkor för Hitler gick
nu med sitt pansar genom Holland och Belgien som
med en varm kniv genom smör, sade han. Och det var
väl för att de alla menade att det var slut häruppe som
varken den tyska u-båten utanför Nordkap nästa
morgon eller de två ryska fartygen precis utanför Petsamo
brytt sig om oss eller ens krävt att få se våra papper.
Fast hade jag varit norsk general hade jag statuerat
exempel genom att låta skjuta kaptenen som sade att
det var slut. För om man tittade på kartan förstod man
att om norrmännen bara ville kunde de mycket väl
försvara sig däruppe även om engelsmän och fransmän
åkte hem. De saknade sisu. Det hade majoren rätt i. Jag
hade ritat in det hela med röda och blå pilar på kartan
när vi flög mot Stockholm.
Men inte hade jag sagt något om det till någon. Och
inte skulle jag säga det heller nu. Jag lade ned pennan
och såg upp från kartan när de ledde in honom. Han
var det dåliga äpplet i korgen. Det ställde mig inför en
plikt jag nu inte kunde fly. Det var tungt att ensam bära
ansvar för allas välgång. Med en trött gest tog jag av
mig glasögonen och strök med handen över det
stubbade grånande håret. Som brigadier med ansvar för hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
