Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolv på det trettonde - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var långa och han höll mig hårt i nacken och ruskade på
mig. Han fortsatte att låtsas inför Alva och ungarna att
det hela var lek märkte jag och jag visste att hans ögon
nu blivit mycket blå och att han fått skrattrynkor kring
dem och att Alva viftade med händerna och att ungarna
log mot honom och Kaj som ingenting kunde förstå för
hon var så liten och inte ens kunde tala skrattade till
och klappade händer.
— Märker du inte det, sade han och tryckte ner mig
mot golvet. Du kan inte annat än sprattla. Du är barn
ännu och här gör du som jag säger.
Sissela, skenhelgonet! som förstod, hon började nu
skratta mycket högt precis som Gunnar velat och Alva
suckade lite och sade som vanligt när det blev så här
fast det nu denna gång var mycket värre än det brukade
vara för att jag nu sagt ifrån så alla hört det:
— Men Uvve då, du skall inte retas med Jejje.
Jag försökte åter sparka honom på smalbenen men
nådde fortfarande inte. Han skrattade bara än mer när
jag försökte och sade:
— Nog är jag starkare än du. Om jag säger att vi skall
hem till Sverige har du inget annat att göra än lyda.
Jag hade blivit alldeles torr i munnen och det kröp i
hela kroppen och jag märkte att jag höll på att börja
gråta av ilska över kraftlösheten. Det var det han ville.
Det visste jag ju. Få mig att gråta så de alla kunde se
det. Då gjorde jag mig alldeles kall och stel och log. Här
skulle det inte gråtas, inte ens gråtas av ilska. Jag
slutade sparka och stod leende och helt stilla nedböjd med
pannan nästan mot golvet och tänkte så starkt jag
kunde utan att de skulle höra något eller se något på mig:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
