Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Fredsverket emellan Sverige och Republiken Algier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 350 —
ifrån förbundet med Frankrike. Emot dessa aftågade general
Ran-don ifrån Bona, verkstälde plundrande och mördande ströftåg emot
dem, slog den 20 Juni 1846, inom Algieriska området, en trupp
Tunesare af emirens anhang, och tog byte. Derefter inbröt
general Randon inpå Tunesiska området. Der möttes han af en
skrifvelse ifrån Fransyske konsuln i Tunis, jemte öfversättning af tvenne
bref ifrån bejen Hammet pascha till sin kaid vid gränsen, hvilka
på det strängaste förbjödo ali inblandning uti de Fransyska
angelägenheterna; då generalen återvände.
Uti Mars månad 1847 hade Abd-el-Kader, sedan han öfver
allt blifvit fördrifven utur Algieriska landet och der förlorat nästan
alla sina medhållare, tvert emot sultanens af Marocco förbud,
kastat sig in uti Maroccanska landskapet El-Rif, och samlat omkring
sig vid pass 3,000 fanatiska Araber.
Sultanen sände guvernören öfver Rif, Mohamed-el-Homaz, med
några tusen man, att gripa Abd-el-Kader; men denne, som genom
sina utliggare blifvit underrättad härom, infann sig hos guvernören
och utbad sig ett samtal med honom. Dervid nedsköt en af
Abd-el-Kaders medfölje Mohamed-El-Homaz, då alla hans Maroccanska
trupper, som vore intagne af en helig vördnad för emiren, genast
nedlade vapnen, hvilka emiren bemägtigade sig, jemte deras hästar,
och lät säga sultanen, att emiren hyste den största vördnad för
honom, men att han velat straffa den förrädiske guvernören, som
omöjligen kunnat handla enligt sultanens befallning, då han ville gripa
emiren.
. Sålunda inträdde ett öppet krigstillstånd emellan sultanen och
emiren; och den förre lät strängt bestraffa de trupper, som
nedlagt vapen, och ännu strängare en del Scheluck stammar, som
visade sig tillgifne emiren. Detta beröfvade Abd-el-Kader nästan alla
hans medhållare, och då han sluteligen, tvungen af nöden, gjorde
ett anfall för att plundra en Scheluck stam, som bodde uti
granskapet af Melilla, blef återstoden af hans här slagen, hvarefter han
af-skedade de öfrige, lät föra qvinnor och barn öfver Algieriska
gränsen, och försökte sjelf, med några få förtrogne, att, under en mörk
natt den 23 December 1847, smyga sig söder ut emot öknen, men
fann alla vägar dit så noga bevakade af general Lamoricières
division, att han förlorade hoppet att kunna rädda sig. Då sände han
en af sine kaider till generalen, och begärde ett samtal^ samt då
han, uti det ohyggliga vädret, ej kunde skrifva, medföljde hans
sigill.
Till svar härå skickade generalen, på östertändskt sätt, sin
sabel till emiren, med anmodan att infinna sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
