Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Minnen från min tid i Lindsborg och Kansas. Af dr Emil Lund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
igo
LINDSBORG
en trettio personer lifvet, var den förskräckligaste
och hemskaste tilldragelse jag upplefvat. Om
denna händelse och dess sviter kan man få en
något så när god föreställning af följande rader
i min anteckningsbok: "Här i Marquette är det
tämligen lugnt igen. De trettio liken äro
jordade ; en del af de skadade äro redan uppe och
ute igen, de öfriga äro på bättringsvägen. De
flesta af dem förlorade allt genom den hemska
olyckshändelsen och hafva ej ens eget tak öfver
sina hufvuden. Af deras en gang fina och trefliga
bostäder kunna ej ens spillrorna uppletas. Högst
fa af husen voro försäkrade mot storm.
"Vår trefliga kyrka med sin fullständiga och
ändamålsenliga inredning är icke mer. Den
första högmässogudstjänsten efter tornadon höllo vi
under bar himmel på den plats, där kyrkan stått.
Nu fira vi våra gudstjänster uti
missionsvännernas kyrkor, som godhetsfullt upplåtits för oss till
begagnande. Huru snart vi kunna få en kyrka
igen, är ju svårt att säga. Några små
förberedelser i det fallet äro vidtagna. Herren gifve
våra församlingsmedlemmar nåd, kraft och
offervillighet, och det i hög grad, så att vi inom en kort
framtid måtte få se ett skönt Herrens tempel på
den grund, öfver hvilken förödelsen gått fram!
"Att den uppskakning, som vi fingo genom
tornadon, var stor, bevisas bland annat däraf, att det
ännu går en rysning genom märg och ben, hvarje
gång de svarta molnen samla sig öfver våra
hufvuden och de flammande, genomträngande
blixtarna korsa hvarandra och de väldiga åskknallarna
tätt följa på hvarandra. Den, som lämnat själ
och kropp i Herrens händer, behöfver dock icke
frukta; hvarken eld, storm eller vatten kan skada
honom. Om denna svåra hemsökelse har fått
föra oss närmare Gud och djupare in i hans
välsignade sköte och hans trofasta famn, så kunna vi
ju vid tanken på densamma instämma i den
trosvissa bekännelsen : ’För dem, som älska Gud,
samverkar allt till det bästa’."
Under den sorgens och lidandets tid, som
närmast följde på hemsökelsen, fick man bevittna
många stora och sköna prof på kärlek och
deltagande från alla håll och kanter, hvilka prof
kraftigt bidrogo till bördornas lättande. Klart
ådagalades i ord och handling, att barmhärtighetens
milda, ljufva laga ej slocknat i människors
hjärtan.
Hörnstenen till den nya kyrkan, hvartill
ritningen uppgjorts af arkitekten O. Cervin, lades
i november 1905. Det nya templet, mycket
fastare och härligare än det förra gamla, byggdes
påföljande är. Invigningen fick jag ej bevista,
emedan jag dessförinnan hade flyttat från orten.
Söndagen den 24 februari 1907 höll jag min
af-skedspredikan. "Stunden var", såsom en af mina
vänner skref till en tidning, "gripande; allas
hjärtan rördes, hvilket visade sig i allas fuktade
ögon." Marquetteminnena, skrifna i mitt hjärtas
bok, utplanas aldrig. Jag minns den gamla
kyrkan, där jag firat så många högtidsstunder, och
äfven den nya, med hvilken jag dock ej hann
blifva så förtrogen. Jag minns den gamla
prästgarden, diir jag och min familj lefde tämligen
bekymmerfria dagar, och jag minns de många
församlingsmedlemmarna och vännerna, som sökte
göra lifvet för oss så ljust som möjligt.
Lindsborg
Lindsborg är vida kändt här i landet, inom
Augustana-synoden och hela Svensk-Amerika, ja,
äfven i Sverige. Om Lindsborg hörde jag talas
långt innan jag ens drömt om möjligheten af
någon Amerikafärd.
Till Lindsborg hade alltifrån min ankomst till
Amerika länge min hag stått, dels med anledning
af dr Swenssons stora attraktionskraft, dels ock
därför, att jag där ägde en vän och lekkamrat
från min barndoms lyckliga dagar, nämligen
bankiren John Swenson. När jag sedan kom till
Lindsborgstrakten, hade jag och de mina vid våra
besök i staden hos denne vän alltid ett gästfritt
hem. Jag minns ock, att jag fick vara med om
ett par stora högtiders firande uti hans familj.
Den ena var hans faders likbegängelse, som ägde
rum den 19 februari 1899, vid hvilken dr
Swensson och jag officierade; den andra var ett
dubbelbröllop, som firades den 15 augusti 1906, då två
af John Swensons döttrar, studentskor från
Bethany, sammanvigdes, den ena med Edw.
Thorsten-berg och den andra med Israel Nelson, äfven de
Bethanyalumner och nu framstående "män i
staten".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
