Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Minnen från min tid i Lindsborg. Af dr J. A. Udden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LINDS BORG
Otto Hakanson, som först berättade mig om dessa
högar. Under fem års tid for jag ofta dit, någon
gäng i sällskap med min maka, stundom med
någon af lärarna och ibland med flera af eleverna.
Vid ett par tillfällen fingo vi hjälp af farmare,
som skjutsade oss och togo med sig plogar och
andra redskap att brvta marken med. De
studerande gjorde utgräfningar, som voro flera fot
djupa. Herr C. A. Hven var den ihälligaste
och han vann äfven det största priset: stycket af
ett pansar, som antages ha kommit frän någon af
krigarna i Coronados följe. Det var
samman-rostadt, men hängde ihop, och spaden studsade
åt sidan. Vi hopades kring herr Hvens grop och
lösgjorde stycket. Att börja med förstodo vi ej
hvad det kunde vara. Det var tydligen järn eller
stål. I samtal med dr Nelander hade jag på
vägen ut gjort klart för honom, att högarna
antagligen voro från den gråa forntid, som i
böckerna på den tiden benämndes högbyggarnas
tidsålder. Dessa högbyggare hade ingen kännedom
om järn eller stål. Men här hade vi ettdera af
dessa material. Så började hypoteserna att ramla.
Det kunde ju vara möjligt att högbvggarna kände
till järnet. I sadant fall vore fyndet af mer än
vanlig betydelse. Jag lät fotografera pansaret,
och det var väl, ty något museum, där värdefulla
saker kunde förvaras, hade Bethany ej då.
Pansarstycket saknades strax efter min hemkomst frän
den geologiska utflykten till Junction Citv och
har sedan ej kommit till rätta. Samlingen af de
öfriga fornsakerna fick jag senare tillfälle att
beskrifva under titeln An Old Indian Village, och
för denna beskrifning fick jag ampla vitsord i en
recension, som skrefs af en bland våra förnämsta
etnografer i östern. I min ifver att samla dessa
fornsaker gick jag min kassa, eller rättare min
kassabrist, betydligt för när. Hyrkuskstallar och
arbetshjälp hade kostat mig något utöfver $125
under de fem ären samlandet pågick. Ibland har
jag undrat, om det erkännande jag fick af
professor Hodge verkligen kunde ha varit värdt hvad
arbetet kostade i kontanter och tid. Frågan har
dock aldrig för mig haft annat än ett teoretiskt
intresse. Betalar det sig för en ung man i knappa
omständigheter att "låta sitt bröd fara öfver
vatten", som Skriften säger? Frågan besvaras olika
181
af olika personer. Den har sin betydelse för alla.
Frän sällskapslifvet i Lindsborg kommer jag
ej mycket ihåg. Både min fru och jag saknade
tid att vara med. Hon hade sina gossar och mig
att taga vara pä, och jag hade läxor att lära,
studier att sköta, krior att rätta och dessutom
tidningsskrifveri att bestyra, för hvad som kunde
förvärfvas därmed. Ett och annat samkväm
kunde vi vara med uti. Någon gång hade också vi
"bjudning". Särskildt trefligt var det att fä
gästa ute pä landet med nybyggets äldre settlare.
1 detta sammanhang har jag likväl ett minne, som
jag ännu skämmes för. Det var, när jag en gång
bjöd hem ett par gäster och glömde bela veckan
att anmäla saken hos mor, ända till dess de
kommo. De inbjudna voro bygdens förnämsta
landt-bruksfolk, och det gällde därjämte att värdigt
taga emot en medlem af läroverkets styrelse och
hans fru. En förklaring af min glömska torde
ha förvärrat läget. Om en sådan ursäkt gjordes,
minns jag ej nu. Skulle den det vederbör se
dessa rader, önskar jag nämna här, att felet var
uteslutande mitt och att jag aldrig känt 111ig mera
förkrossad, än da jag fattade omöjligheten af att
gästerna skulle undgå att märka, att något var
pä tok den gängen. När man har förståndigt
folk att göra med, är det ändå väl, och det hade
jag den gången på båda hållen.
Behöfver jag säga, att mina största och för min
egen del mest värdefulla minnen från Lindsborg
har jag gemensamt med alla andra, hvilka
vistades där pä samma tid som jag: minnena af
doktorerna Olsson och Swensson ? Den största
förmånen en ung man kan åtnjuta är att fä umgås
med ädla, älskvärda och starka personligheter.
Swensson och Olsson voro sådana personligheter.
I flera stycken voro dessa två män olika
hvarandra, men i deras mest betydande karaktärsdrag
voro de lika. Bada brunno af det gudomliga nitet
för medmänniskors väl. Båda ägde den sant
mänskliga och kristliga sympati, som tar sitt
uttryck i ett verkligt personligt intresse för alla
man kommer i beröring med. Sådana män ledas
i viss man af det folk, hvars ledare de själfva äro
eller blifva. Deras omgifning blifver liksom en
del af deras eget väsen, och de rycka sina
medmänniskor med sig. De hämta själfva styrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
