Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nybyggaretiden i Salemsborg och Fremont. Af Carl J. Strömqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lO
LINDSBORG
vi oss till pastor O. Olsson i Lindsborg med bön
och begäran att lian skulle antaga vården af vår
församling. Han bodde dä på sitt land nära
gränsen af vår församlings område och hade
således lättare än Dahlsten haft, ty det var närmare.
Efter att hafva rådgjort med sina lindsborgare
antog Olsson vår kallelse och förestod både
Lindsborgs och Free Mounts församlingar till i augusti
1876. Betjäningen skulle vara lika med den som
varit förut mellan Free Mount och Salemshorg,
den ena söndagen predikan på förmiddagen, den
andra på eftermiddagen. Från den tiden blef det
mera gemenskap de båda församlingarna emellan,
åtminstone mera än förut.
Det var en viss olikhet i lynne och
karaktärsdrag dem emellan. Lindsborgarna, de flesta
värmlänningar, voro mycket lifliga, lättrörda och
pratsamma, mycket religiösa och diskuterade
religiösa ämnen både i tid och otid, som det syntes
oss. De voro därvid mycket rättframma och
frispråkiga emot hvarandra. Jag blef förvånad, då
jag första gången kom att lyssna till en dylik
religiös debatt och hörde en säga till en annan: "Men
nu ljuger du". Jag väntade få höra ett riktigt
gräl, dock tyckte jag att rösten ej lät som det
varit sagt i vrede, det mottogs också godmodigt
och som ingenting anstötligt. Det syntes också
vara ett verkligt kärleksförhållande dem emellan,
ända tills striden om försoningsläran uppstod.
Free Mountsfolket bestod till största delen af
smålänningar, därnäst af dalkarlar, några östgötar
och skåningar. De voro mindre munviga och
diskuterade ej religion sa mycket som
lindsborgarna. Kanske voro de mindre religiösa, därom
kan jag ej döma, men jag vet, att inom Free
Mounts församling fanns ej blott någon enskild,
utan hela familjer, som, efter hvad människor
kunde döma, voro allvarligt gudfruktiga.
Lindsborg-församlingen hade många med god
röst och ledig tunga och som kunde hålla långa
och ljungande tal, och ibland kunde det vara ej
så litet innehåll i talen. I Free Mount hade vi
ingen. Icke ens gamle Rodell försökte att
predika, skulle ej hafva lyckats, om han försökt.
Därför dä han i pastorns frånvaro såsom diakon
förestod gudstjänsten, läste han alltid ur en postil-
la. Men hade han ej predikogåfvan, så hade han
hvad många, ja, äfven en del annars goda
predikanter sakna, jag menar den gåfvan att till
upp-byggelse leda en församling i bön. Hans böner
voro ej långa och mångordiga eller ett upprepande
af en del fraser, ej heller en predikan för Gud,
hvad han borde göra och icke göra, hvad hans
vilja är och icke är. Det var en bön, där han och
församlingen voro de bedjande och han bad om
någonting. Jag hörde honom ofta, och det
kändes alltid som om man förts ända fram till Guds
tron, men äfven som till en kärleksfull Fader.
Striden om försoningsläran blef ej stridsämne
inom Free Mounts församling i någon nämnvärd
bemärkelse. Rodell, Dahlsten-bröderna,
Hokan-sons, Cederholms och min gamle fader med flera
hade till stor del sin andliga fostran frän Ahlberg
samt, jämte bibeln, läsandet af Luthers, Arndts,
Scrivers, Nohrborgs och dylika skrifter. Detta
jämte Olssons kraftiga predikan afvärjde någon
svårare strid inom vår församling; sådant förekom
endast vid missionsmöten, som ofta höllos och
flitigt besöktes af båda församlingarna. Jag
påminner mig särskildt ett sådant möte i Free
Mounts kyrka 1874. Där voro närvarande sex
eller sju af Augustana-synodens pastorer. En af
lindsborgarna (nu död) talade 0111 huru orimligt
det var att tänka, att svnd behöfde försonas.
"Synden, synden", utropade han, "hvad är den?
Den är ju endast en rök, som försvinner och blir
till intet." Där var äfven en ung man, nyligen
kommen frän Sverige, som hade studerat där
något och varit använd som predikant för någon
förening. Han hade god talgåfva och läxade upp
Olssön, Rydholm, Seleen och de öfriga för det
de ej talat något evangelium. "Antingen har här
ej talats ett enda ord evangelium af eder eller
också har jag inga öron", så slöt han sitt tal. På
detta fick han af pastor Seleen ett svar, fullt med
anföranden af de mänga bibelspråk som
förekommit och talats öfver. Seleen slöt sitt svar med
detta uttalande: "Här sannas de orden: Med
hörande öron höra de icke." Så föreslog
ordföranden en säng, men om det var den nämnde
ynglingen eller någon annan fran Lindsborg, som
föreslog en annan, minns jag icke. Följden blef,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
