Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den rätta eller 'Hustru min'
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utföra den påbegynta duon, så kan man ännu i stillhet
afbryta densamma.
Det första missljud, som störde min fästmös och min
påbegynta duett var, — icke hennes basröst, men, ty värr, —
just det som skulle försona mig med den, nämligen hennes
sanningskärlek eller rättare de skoningslösa yttringarna
däraf.
Det förstår sig (och ingen är villigare att erkänna det
än jag), att man är en »syndare i tankar, ord och
gärningar», men att jämt bli påmind därom af sin bästa vän,
det är icke behagligt och länder en sannerligen icke till
förbättring, helst när den sanningssägande vännen aldrig
vill betrakta sig själf såsom syndig och felande i någon
mån. Och det allra värsta var att Abla aldrig felade. (Ack!
hade hon dock gjort det, och, bättre ännu, tillstått det!
Jag hade då legat för hennes fötter!) Nej, hon var felfri,
regelrät och fullkomlig, som hennes figur; hon hade rätt
på ett sätt som gjorde mig rasande. Jag kände att Ablas
rättfärdighet, och i synnerhet hennes uppfostringsmetod för
mig, med tiden skulle kunna föra mig åt helvetet, särdeles
som hon i ingenting ville foga sig efter mina önskningar.
Äfven föreföll det mig, att denna själfrättfärdighet och
skoningslöshet mot andra väl i grunden var ett af de största
fel, som en människa kan ha, och en vacker dag utvecklade
jag för min fästmö, rätt allvarsamt, mina tankar i dessa
ämnen, och då uppstod emellan oss följande duett:
Hon. Jag kan ej vara annorlunda än jag är. Kan du
ej tycka om mig, så får du låta bli.
Jag. Om du ej vill vara älskvärd för mig, så måste jag
upphöra att älska dig.
Hon. Det får vara. Jag går min väg för mig.
Jag. Men jag kan också — gå min väg!
Hon. Adjö då, min herre!
Jag. Adjö, min fröken!
»Och Gud ske lof att det ej kom för sent!» tänkte
jag, i det jag med mitt afsked reste bort till min lilla gård
på landet. Jag kände just icke mycket sveda i hjärtat, men
betydlig förtret i sinnet och en hemlig fientlighet mot
hela kvinnosläktet.
För denna sinnesstämning kom särdeles väl till pass
att en af mina grannar hade just densamma. Han hade för
någon tid sedan, efter ett stridfullt äktenskap, blifvit skild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
