Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den rätta eller 'Hustru min'
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rätt till. Dessutom, med goda bekanta vill man icke just
sätta sitt ljus under skäppan, man vill icke bli ansedd
för sämre än man är, man — — ja, kortligen, man vill
gärna låta sitt ljus lysa för människorna, isynnerhet när
detta bestrålar en själf, och jag beslöt att ge mina herrar
rivaler en liten vink om mina utsikter. Jag lyftade således
en vacker dag något litet på slöjan, som dolde min
blygsamma tillförsikt. Men — då föreföllo rätt kuriösa
meddelanden. Mina rivaler lyftade äfven på sina utsikters
slöjor, och där stodo vi nu alla tre alldeles i samma
belägenhet. Alla suckade vi, alla hoppades vi, alla hade vi
suvenirer, dem vi i tysthet kysste, och alla voro de ormar,
och alla beto de sig i stjärten.
Vid dessa oväntade uppenbarelser sade vi alla: »aha!»
och reste alla på samma dag åt hvar sitt håll från Gröndal.
Min far blef något förundrad då han såg mig så hastigt
återkomma och sade: »men, min käre Konstantin, du hade
ju tänkt att stanna en längre tid borta!» — »Ja», sade jag
med en djupsinnig min, i det jag bet mig in i en stor
smörgås, »ja, men — jag tänkte se’n annorlunda.» Och
därvid blef det. Förtrollningen var nu och för alltid bruten.
Men bruten var nu äfven en länk af mitt lifs
rosentid. Jag började att betrakta alla rosor, så med som utan
ögon, med bistra misstänksamma blickar, att tala om »lifvets
illusioner» och om att ge dem »god dag» o. s. v. Och
heligt lofvade jag mig att nästa föremål, jag skulle utkora
till »hustru min», skulle i allt vara motsatsen till den
tjusande men bedrägliga Rosa. Jag var bedragen på poesien
i lifvet, trodde jag, och ville nu hålla mig till rena
prosan.
Ack, i hvilken ädel gestalt trädde ej detta mitt nya
ideal för mina blickar, då jag en afton kom in i den
gästfria lagmanskan A:s salong. Hennes dotter Abla stod vid
tebordet, sysselsatt med dess anordnande. Allt hos henne,
anletsdrag, växt, hållning, var rakt och regelmässigt. Hon
såg ut som den personifierade sanningen, sådan åtminstone
som jag tänkte mig henne i motsats till den fantastiska,
tjusande Rosa. Jag blef strax betagen af den sköna
Minervabilden, och tänkte på »hustru min». Men Abla tycktes
endast tänka på teserveringen, och såg hvarken till höger
eller vänster i sällskapet. Nu voro alla kopparne islagna,
och nu vände hon långsamt sitt sköna hufvud och med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
