Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den ensamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sida - tillbedjande honom som nu — huru bittert hade jag ej känt min oförmåga att gifva och att emottaga glädje. Jag skulle som Abbadona känna mitt inre mörker, och därigienom mörkna ännu mer.
Min hälsa är försvagad och jag skulle mycket bedraga mig, om ej mitt bröst är angripet.
Hvad dessutom skulle jag ha varit i dessa kretsar, till
hvilka hans rang, snille och talanger, äfven hans håg, kalla
honom, med min ringa bildning, min hela inre fattigdom, min brist på behagligheter? - ett föraktadt noll — och mer ännu, en varelse, hvars förmätna anspråk att synas där hon ej är på sin plats, gjorde henne med rätta till ett föremål för åtlöje. En hustru utan behag, tungsint, sjuklig — och, till råga på allt, kännande allt detta och därigenom ännu mera nedtryckt se där den ljufva belöning, som lyckan hade skänkt honom för allt hans ädelmod! - se där den tillkommande trösten för hans mödor, hans lifs muntran och glädje! — Ack, hundrade gånger hade han i sitt hjärta måst ångra sitt val! Och ju mera god, ju mera öfverseende, ju mera ängel han skulle ha varit emot mig, desto olyckligare hade jag blifvit. Ja jag känner, att tryckt till hans hjärta hade jag kunnat döda mig af förtviflan öfver att ej kunna göra honom lycklig. O du, som jag så högt, så oändligt älskar, — om du kunde se in i mitt hjärta! Måtte mina beständiga, mina trägna böner nedkalla för dig den sällhet, som jag ej kunde skänka dig!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
