- Project Runeberg -  Axel och Anna /
91

(1911) [MARC] Author: Fredrika Bremer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den ensamma

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Vi se någon gång, på ett stelt och vildt ställe, en skön men enslig blomma stå, som där, en ensam ädel jordens produkt, kringsluten och skymd af ovänliga omgifningar, trånande, men. förgäfves, söker den sol, af hvars ljus tusende dess lyckligare systrar fröjdas, men som till henne hindras att framtränga af den kala öfverhängande klippan. Bleknande och kraftlös böjer blomman småningom mot jorden det hufvud, som var skapadt att höja sig mot himmelen, och döljer djupare sin tynande varelse bland de dystra omgifningar, som vållat dess öde.

Vårt öga, som af en händelse upptäckt den ensliga, hvilar på den med ett slags medlidande, under det tanken frågar hvartill och hvarför den står där, — så utan glädje, och till glädje för ingen? Dessa blomstervärldens ofrivilliga eremiter ha sina urbilder i en högre sfär, och en af dem tycker jag mig igenkänna i den, hvars hand tecknat följande tankar och drag ur ett lif, hvilket ej många solblickar fröjdat.

Det är ingen noggrann dagbok, ingen kvick och intressant journal som hon skrifvit, — ack, en sådan skrifver man ej utan i det tysta hopp, att någon förtrogen vän skall en dag genomögna de rader, som bevara minnet af våra öden och våra känslor, skall sucka öfver våra sorger, glädjas öfver vår glädje, le åt våra infall, älska och afsky med oss, med ett ord — känna med oss, och därigenom innerligare med oss förenas; — nej, lika de bleknade löf, som höstvinden rycker från trädet och kringströr öfver marken, kastas hennes ordningslösa tankar fram, sorglöst vanvårdade alster af känslor, som ej hoppades finna ett åter-svar från något älskande bröst på jorden.

*


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 03:28:52 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/axelanna/0095.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free