Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tvillingarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sina sparpenningar och köpte den. Ut på fältet bar det
då med de lyckliga små. Fängelsets dörr öppnades, och då
den lilla frigjorda fången, under jubilerande kvitter, flög
cirkel på cirkel i den fria luften öfver deras hufvuden,
då upphöjde barnen klappande sina händer, och högt af
glädje slogo deras hjärtan.
Ingen dag gick förbi, på hvilken de ej motverkade
något ondt, eller medverkade till något godt. Liten var
väl ännu barnens verkningskrets, och ringa hvad de kunde
verka på. De voro unga artister, som öfvade sig tidigt i
de sköna och ädla roller, de sedan skulle utföra på
världens stora skådeplats.
Till de bon, som ofta gossar i grym och förmäten
öfning af unga krafter roa sig att röfva eller plundra, buro
Edvard och Elna föda. De satte den vid de träds eller
häckars fot, där de små luftiga familjerna byggt sina
sommar-hyddor. »Modern behöfver nu ej flyga långt (sade de),
och små ungarne få ej vänta och hungra!» Dit, där modern
i gräset bäddat sina ägg, nalkades de varsamt, tysta sådde
de grynfödan ut, fruktande mycket att skrämma den rädda
fågeln, som ofta småningom blef så van, vid de små
änglarnes besök, att hon endast flög kvittrande upp, satte sig
på en närstående buske och afbidade, lugnt gungande,
barnens bortgång, som glada och ej litet tacksamma för
dessa bevis af förtroende smögo sin väg så sakta och lätt,
att gräset reste sig i deras fotspår, såsom böjdt endast
af zefirer.
För att undvika att trampa på myror, som alltid i
affärsresor strömma fram öfver vägarne, eller på källfrön,
som hoppade för deras fötter, stannade barnen, eller gjorde
några stegs omväg. Aldrig dödade de själfvilligt något
djur, ingen fluga, ej en gång en mygga, dessa luftens
parias, som för den bildade delen af människosläktet ingen
misskund finna. »Det är så roligt att lefva», sade de söta
små, rädda att beröfva ett lif den lifvets tjusning, de trodde
alla känna som de. En gång såg jag till och med lilla Elna
gifva sina hvita armar och händer till pris åt dessa
rofgiriga blodsugare. »Jag ger dem kvällsvard», sade hon
leende, »de sågo så magra och hungriga ut.» — »Det gör
icke mycket ondt», tillade hon för sin brors skull, som nu
för första gången visade manlighetens något härsklystna
sinne, och förbjöd systern att någonsin göra så mer, om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
