Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I varje hytt var det plats för en smal sang och dessutom
så stort utrymme, att man kunde stå vid sidan av
sängen och klä av sig. Sängkläderna voro rena, och
jag har ingenting att anmärka vare sig på dem eller
på sängen. Men dessa hytter lämnade en likväl inte
tillfälle till något privatliv, intet tillfälle att vara ensam.
För att få ett riktigt begrepp om en sådan våning
full av sovhytter behöver man endast tänka på en av
de pappramar, som man använder för att sända ägg
i; varje hytt var i detta fal 7X7 fot. Tänker man sig
en sådan pappram lagd på golvet i ett väldigt stort
rum, har man våningarnas inredning. Det finns intet
tak över dessa celler, och väggarna äro så tunna, att
de sovandes snarkningar och rörelser tydligt höras
från hytt till hytt.
Det är också blott för en kort stund denna lilla
cell tillhör en. På morgonen måste man rycka ut, och
man får inte låta sin koffert bli stående eller gå och
komma, när man vill, eller låsa sin dörr eller något
dylikt. Förövrigt finns det ingen riktig dörr utan blott
en ingång. Om man önskar stanna som gäst på detta
fattighotell, måste man försaka allt detta och försona
sig med fängelsereglementet, som man ständigt har för
ögonen och söm visar en, att man inte är värd
någonting, utan blott har ett mycket litet personligt jag och
ännu mindre kan ta hänsyn till det.
Jag vill emellertid göra gällande, att det minsta
en man, som arbetar dagen lång, kan fordra, är ett
rum, som han kan ha för sig själv, ett rum, vars dörr
han kan stänga och i vilket han kan känna sig trygg
187
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
