Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.104
rörde "kamraternas" hederskänsla af den orsak, att de
för längesedan tappat bort hvaije gnista af en dylik i
fängelsets dypöl. "Höga befälet", påstods det, hade
en gång yttrat, att det var "lika så godt behålla de
gamla och kloka skälmarne, som att låta fångarne
uppamma nya, hvilka blott skulle förorsaka ännu större
förargelse under lärotiden."
Jag har ej kommit att siiga något om fängelsets
fanjunkare, en tjensteman, som skulle vara fullkomligt
öfverflödig, om ej befälhafvaren genom dennes tillvaro
i allmänhet vore det. Fanjunkaren — vi hade flera
under’ min långa strafftid — intog en högst egen
ställning till bevakningspersonalen och öfverbefälet;
direktören och befälhafvaren, alltid officerare, ansågo
sig för förnäma att umgås med honom, ehuru de oftast
lemnade en stor del af dem tillkommande göromål åt
honom, och han å sin sida hade ett annat begrepp om
det militära, än att han skulle kunna nedlåta sig till
umgänge med de uniformerade gesäller eller drängar,
hvaraf inre bevakningens underofficerare bestodo, och
hvilkas nit i tjensten han väl egde skäl betvifla. Så,
genom ett löjligt högmod å ena sidan och en sann
hederskänska å den andra, 6täld emellan sitt befäl och.
sina underlydande, blef äfven hans ställning till
fångarne högst egen; dessa appellerade till befälhafvaren,
då fanjunkarens befallningar misshagade dem, otfh om
då, som fallet var här under de senare åren,
befälhafvaren är en svag, vankelmodig person, nödgas
fanjunkaren, antingen sätta sig i respekt hos sin förman
eller uppgifva sin personliga värdighet och bli en
fång-eller ögontjenare. Hatad af dem, som han föraktar att
umgås med, blir han äfven oftast ett föremål för
fångarnes hat, hvilka i honom blott se en "onödig
brå-kare" mot deras trefnad och lugn.
Kula var både glad och stolt öfver att se sin
"dröm" så fort hafva gått i fullbordan, ehuru han ej
tillät sig ett så förtroligt umgänge med mig som förr.
Sanningen att säga, hade med min förändrade ställning
äfven min gamla fåfänga vaknat; den trogne Kulas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
