Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utvecklingslära ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6711
Utvecklingslära.
6712
vetenskapliga teori enl. vilken växt- och
djurvärlden under tidernas lopp undergått
en utveckling från lägre, mera primitiva
former till högre, mera differentierade.
Föreställningen om arternas föränderlighet
skymtar redan hos en del av antikens
författare och uttalas mer eller mindre klart
av flera av 1700-talets forskare. Så tänkte
sig Linné att nya arter kunna uppstå
genom bastardering av redan förefintliga,
och schweizaren Bonnet ordnade alla
levande varelser i en kontinuerlig serie, där
inga skarpa artgränser finnas. Den förste,
som icke blott bröt med den dittills gängse
föreställningen om arternas
oiöränderlig-het utan även framlade en teori om
orsakerna till denna föränderlighet var
fransmannen Lamarck. Han tänkte sig en
verklig utveckling av nyssnämnda slag; så
t. ex. härleder han fåglarna från
sköldpaddor, däggdjuren frän krokodiler etc.
Den drivande kraften i denna utveckling
är enligt Lamarck organens funktion. Det
är enligt honom icke organen, som givit
upphov åt djurens vanor utan tvärtom
dess vanor och de förhållanden i vilka dess
förfäder levat, som givit upphov till
organen, dess form och egenskaper. Giraffen
har sålunda fått sin länga hals genom att
ständigt sträcka sig efter trädens blad,
som tjänar den till foda o. s. v.
Lamarcks teorier vunno emellertid icke
samtidens gillande och först under senare
hälften av 1800-talet kom
utvecklingslärans genombrott genom Darwins arbete
om arternas uppkomst. Bevisen för att en
utveckling ägt rum hämtar Darwin från
flera håll, först och främst från
paleonto-logien, som visat, att högre organiserade
grupper komma senare i den geologiska
lagerföljden än lägre, fåglarna uppträda
senare än kräldjur o. s. v. För att
förklara arternas föränderlighet utgår han
från det förhållandet, att två individ
aldrig äro exakt lika, avkomman aldrig
helt överensstämmande varken sinsemellan
el. med föräldrarna. Emellertid hade hans
landsman Malthus sökt visa att
befolkningens mängd växer vida hastigare än
existensmedlen och denna tanke upptog
Darwin. Organismernas förökningsförmåga är
223 — Åhlén. & Söners Uppslagsbok.
så stor, att det i naturen försiggår en stark
överproduktion på levande varelser. Detta
måste leda till en konkurrens om
existensmedlen, en kamp för tillvaron, som i sin
tur medför att endast de individ, som i ett
eller annat avseende äro om än obetydligt
bättre utrustade kunna klara sig fram till
fortplantningen. Kampen för tillvaron
leder m. a. o. till ett urval av de bäst
utrustade individen, det naturliga urvalet
(selektionen) och därigenom att detta
under generationernas lopp hopar avvikelse
på avvikelse uppstå smänmgom nya
varie-teter, arter o. s. v. Sedermera uppställde
Darwin också en särskild teori, teorien om
könsurvalet, för att förklara de sekundära
könskaraktärerna. Enligt denna skulle
exempelvis hos fåglarna hanarnas bjärta
färger ha uppstått därigenom, att honorna
föredragit dem. Dessa egenskaper ha
därför gått i arv till avkomman. Som synes
behandlar Darwins arbete egentligen två
problem. Det ena är teorien om att en
utveckling ägt rum, det andra teorin om hur
denna utveckling ägt rum. För att förklara
det senare uppställde Darwin sin lära om
kampen för tillvaron och det naturliga
urvalet, selektionsteorien. Med
darwinism bör man endast förstå Darwins
förklaring av utvecklingens orsaker liksom
man med lamarckism menar Lamarcks
speciella sätt att förklara den redan av
honom erkända utvecklingen.
Darwin ansåg emellertid, att även de
genom direkt yttre påverkan orsakade
avvikelserna kunna bidraga till bildandet av
nya arter, därmed upptagande en av
Lamarcks idéer. Ännu i dag är f. ö. denna
fråga om förvärvade egenskapers
ärftlighet föremål för diskussion. Av
ärftlighets-forskarna förnekas visserligen, att miljön
kan åvägabringa ärftliga förändringar,
men ett ej ringa antal forskare räkna
fortfarande med denna möjlighet
(nyla-marckism).
Med sekelskiftet börjar ärftlighetsläran
växa fram och med den nya synpunkter på
artbildningsproblemet. För omkring trettio
år sedan uppställde De Vries sin
muta-tionsteori (jfr Mutation!) och på
senare tid ha några forskare, däribland tys-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
