Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Attaios ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
455
Atte’st—Attraktio’n.
456
tets (»fosforismens») banerförare och den
tyska romantiska spekulationens främste
uttolkare i Sverige. Som skald var A.
betydande men nådde knappast någon
popularitet. Hans största diktverk äro
sagospelen Lycksalighetens ö (1824—27, omarbetad
1854) och Fågel Blå (fragment). De ha ej
sin styrka i det dramatiska utan i
formens prakt och fantasifullhet. Båda äro
idédikter, behandlande skönhetens och
diktningens problem. Insprängda lyriska dikter av
mild skönhet och musikaliskt välljud ha
ännu kvar sin friskhet, liksom några av
A:s andra, smärre dikter. Bland dessa
märkas Minnesrunor, Erotikon,
Skaldar-mal och cykeln Blommorna. — A. kan anses
som den svenska litteraturhistoriens
grund-läggare genom Svenska siare och skalder
(1841—1855). Politiskt var han
konservativ och stod helt främmande för den
frambrytande liberalismen. Detta ledde till
brytning med Geijer, varöver A. sörjde
mycket. — 1826 ingick A. äktenskap med
Ebba af Ekenstam, d. 1854. — A:s Minnen
från Tyskland och Italien gåvos ut 1859,
hans brev till sin fästmö, 1914. Litt.: A.
Nilsson: Svensk romantik (1916); F.
Vetterlund: A:s sagospel Lycksalighetens ö
(1924); C. Santesson: A:s
ungdomsdiktning (1920); G. Kulling: A:s Siare och
skalder (1931).
Atte’st (lat. attesta’ri = intyga). Bet.
skriftligt intyg 1. bevis.
Attici’sm. Attiskt språkbruk (den
renaste forngrek. munarten); förfinat
uttryckssätt i allm.
Atti’k 1. a’t t i k a (grek. attiko’s =
attisk). Inom arkitekturen lågt murparti 1.
stenräcke, anbragt högst uppe på en
byggnad, oftast dekorerat med reliefer eller
fristående skulpturer.
A’ttika. Landskap i det antika
Grekland, vars politiska medelpunkt var Aten;
tillsammans med Boiotien nomarki
(förvaltningsområde) i nuv. Grekland.
A’ttila. Hunnernas konung (433—453
e. Kr.). A. härskade över ett väldigt rike,
ett stort folkförbund av olika stammar
mellan Volga och Rhen. Han anföll
det östrom. riket och avtvang det en
dryg årlig skatt, angrep även det
väst-rom. riket först i Gallien, där han
besegrades på de Katalauniska fälten 451, sedan
i n. Italien följande år, varifrån han dock
snart drog sig tillbaka. A. avled hastigt
453, varefter hans rike upplöstes. A. är en
av de mest besjungna hjältarna i den
forn-germanska sagodiktningen. Den verklige
A. torde dock icke ha varit av de stora
mått, diktningen velat förläna honom. Jfr
Atle, Hunner! ,
A’ttila. En efter hunnernas konung A.
benämnd urspr. till den ungerska
folkdräkten hörande kort livrock med snörmakerier,
sedermera en bl. a. inom sv. artilleriet
använd uniformsrock.
j Attira’lj (fransk, attirail = tillbehör).
Bet. tillbehör, utrustning.
Attisk. Bet. urspr. hörande till Ättika 1.
Aten; i överförd bet. kvick, uddig. — Inom
arkitekturen menas med attisk bas,
en pclarbas, best,
av två vulster
och en
mellanliggande hålkäl. —
Attiskt salt,
ett uttr. först
använt i det antika.
Rom, syftande på
atenarnas kvicka och fyndiga sätt att
uttrycka sig, sedermera liktydigt med fin
kvickhet, spiritualitet.
Attity’d (fransk, attitude av lat. a’ptus
= avpassad, tillfogad). Bet. hållning,
kroppsställning.
Attleboro [æ’tlbørø]. Fabriksstad i n. ö.
U. S. A. (Massachusetts). 21 000 inv. (1925).
Attmar. Socken i Västernorrlands län
(Medelpads v. domsagas tingslag). 3 201
inv. (1930).
Attrahe’ra (lat. attra’here). Bet. draga
till sig.
Attraktio’n (lat. attra’here = draga till
sig). En kraft, som strävar att närma
(attrahera) kroppar till varandra. Den är av
flera olika slag. 1. Den allmänna
ATTISK BAS.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
