Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. Eveholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hästhandlaren sade, att det var just den, som till en del förstört lynnet på den bruna.»
»Här måste de tyvärr ha stuptygel», sade Lydig. »Jag skulle tycka bäst om, att de sluppe den, och greven, som alltid är förståndig i fråga om hästar, tycker detsamma; men se — det är en annan sak med grevinnan. Hon vill ha det stiligt, som hon säger, och när hon skall ut och åka, vill hon, att hästarna alltid skola bära sina huvud högt, annars vill hon inte se åt dem.»
»Det var mycket ledsamt», sade Sven; »men nu måste jag gå, ty annars kommer jag för sent till tåget.»
Han gick nu omkring till var och en av oss för att smeka oss och tala med oss för sista gången. Hans röst lät så sorgsen. Jag lade mitt huvud tätt intill hans; det var allt, vad jag kunde göra för att säga honom farväl. Därpå gick han, och jag har aldrig återsett honom. — Dagen därefter kom greven ned för att se på oss; han tycktes vara nöjd med vårt utseende.
»Jag är viss om att dessa hästar äro bra», sade han, »efter den beskrivning på dem, som jag fått av min vän, baron Törne. Visserligen äro de olika till färgen, men så länge vi äro på landet, kunna vi gott köra dem i par. När vi flytta in till Stockholm för vintern, tar jag nog den svarta till ridhäst, och då få vi försöka köra den bruna
tillsammans med den unga fuxen.»
Lydig omtalade nu vad Sven sagt om oss.
»Jaså», sade han, »giv bara akt på stoet och spänn inte stuptygeln för kort. Jag tänker det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
