Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Rosenlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
först i sakta skritt, därefter i trav, så i raskt galopp,
när vi kommo ut på allmänningen. Baronen var en mycket god ryttare, och jag tyckte högeligen om att få bära honom. När vi kommo hem, stod friherrinnan på trappan.
»Nå, min kära vän», sade hon, »hur fann du honom?»
»Utmärkt», svarade han, »alldeles sådan, som Sven sagt.»
Sven syntes vara riktigt stolt över mig. Han brukade kamma manen och svansen på mig, så att de blevo jämna och glänsande som fruntimmershår, och alltid hade han en hel hop att säga mig. Naturligtvis förstod jag inte allt, men jag lärde mig alltmer inse, vad han menade och vad han ville att jag skulle göra. Jag fattade stor tillgivenhet för honom, ty han var så mild och god. Han tycktes just förstå, huru en häst känner, och då han ryktade mig, var han så varsam vid ömtåliga och kittliga ställen; när han borstade huvudet på mig, gick han så
försiktigt över ögonen, som om de varit hans egna, och
aldrig retade han mig till misshumör.
Den fjärde hästen i mitt stall hette »Majoren». Han var gammal och hade egentligen tjänat ut men var en stor gunstling hos baronen, som för det mesta lät honom gå fritt omkring i parken. Ibland fick han utföra något lättare arbete hemma vid gården eller bära en av fröknarna, när de redo ut med sin pappa, ty Majoren var mycket sedig, och man kunde tryggt anförtro honom ett barn. Så väl med honom som
med Lättfot blev jag snart god vän, och det dröjde ej heller synnerligen länge, innan jag även lyckades vinna Snäggans förtroende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
