Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Torgdagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det blef en allmän villervalla. Man skrek, man
knuffades; slag och hårda ord haglade öfver mig från
alla sidor. Slutligen upplyfte man min matmor och
bar bort henne, jag vet icke hvart, under det man
kvarlämnade mig, fastbunden vid den påle, bredvid
hvilken grönsakskorgarna voro uppställda. Där stod
jag länge, ensam och öfvergifven. Då jag såg, att
ingen sysselsatte sig med mig på minsta vis, höll jag
mig skadeslös genom att förtära ännu en korg med,
förträffliga grönsaker. Därpå lyckades jag bita af
repet, hvarmed jag var bunden, och begaf mig helt
belåten på hemvägen.
Alla, som jag mötte, förvånade sig öfver att se
mig och uttömde sig i gissningar, huru jag kommit
att gå så ensam på landsvägen.
»Nej, men se på åsnan», sade en ung bondhustru
till sin man. »Hon har visst slitit sig. Ack, om du
kunde fånga henne, så kunde Lillen få rida.»
Glad öfver ett tillfälle att visa mitt goda hjärta
och min tjänstaktighet mot dem, som bemötte mig
väl, närmade jag mig den unga kvinnan och höll
mig stilla, under det hennes man hjälpte henne upp
i sadeln med deras lilla gosse.
»Stackars kräk», sade mannen. »Hon ser alls icke
elak ut.»
Elak ! tänkte jag för mig själf, med
ett medlidsamt småleende öfver människornas okunnighet. Som
om en väl behandlad åsna någonsin vore elak! — Vi
blifva blott envisa, ondsinta och olydiga för att
hämnas på de människor, som bete sig grymt, orättvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
