Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mening. Antonio var minsann inte den åsna, man
trodde, hej — Nu föll värdinnans stämma in, Antonio
mindes som i en dröm att den förut låtit skrällande
gäll, nu liknade den en välstämd flöjt.
— Di tänker inte på, att vår Herre kan träffa dem,
han, när han vill, men en vacker dag ska ni bönder
sluta er ihop om en sådan där nymodig press, en
press är väl inte hela världen? för den käre Guden
menar, att varenda människa ska leva som en
människa, märk det.
Antonio satt och vaggade med kinder och mustascher
hängande fuktiga som av flott, de små ljusblå ögonen
välvde simmiga och sälla. Han hörde sig skratta
invärtes vilt och fritt, han var förenad med dem alla
här inne i ett kärt och broderligt band, de voro hans
goda vänner, hans trogna grannar, han önskade att
han kunnat skratta högt men hade glömt, hur det gick
till — Hör hur det sorlade av innerligt samförstånd:
— Ja Han som sitter där uppe kan hjälpa de små
och stjälpa de stora, som jäklas.
Antonio reste sig. Han förekom sig själv gjord av
bara luft, något märkvärdigt skulle ske nu, han var
så viss därom, att rösten slog klick av pur övertygelse.
— Mina herrar, vänner, ädla män och fruar —
han famlade och drog i sina trasor som för att visa
fram dem — jag tackar eder, jag tackar eder, det är
Antonio från Toblino, som talar, se om ärmar på
rocken kan man knappt tala, han är allt för billig och
använder bara äkta tenn, varför jag nu ädla vänner i
min sällhet anhåller om en ringa pänning.
Och darrande av glädje bredde Antonio ut armarna
och vaggade fram och lyfte som förut var kittel på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
