Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
il Giovanni, han är, han lefver, han svänger ut
med kappan riddarmässigt stolt, han ilar ett par
steg fram, stiger tillbaka, lyfter blicken mot
himlen och faller åter hop i ett smältande
pianissimo, glider öfver strängarna, ser förströdt och
smäktande upp på balkongen och hviskar stilla:
addio.
Och kvinnnorna ha nalkats helt, fram till
räcket ha de kommit och sjunkit ned, händerna
under kinden, ansiktet doldt. Var han ändå inte
en äkta Guds drömmare han därnere, sonen af
sollandet, som de hvar dag se glittra underbart
därborta mellan bergen, men som de kanske
aldrig nå, han sjunger in vår och saknad och
obestämd trånad i sjuka bröst. Där han står bland
den ännu våta lagern i den nytända solen får
han dem att drömma, han får dem att gråta.
Möjligen är det den största eröfring han gjort i sitt
lif, den gamla utslitna maëstro Giovanni. Och
han förstår själf tystnaden, där hans Santa Lucia
darrar fram, buren af en egendomligt
bestickande känslosamhet, ty då de hvita
papperslapparna börja falla för hans fötter, varligt, som
tvekande — står han ännu kvar med hatten i
hand, böjd, och läpparna skälfva.
Men ned ur gammelstadens många svarta
hål kryper italiensk ålderdom i lumpor, skyggt
bugande i värdig hälsning, ögonen tiggande. Och
blåkalla små tugga om ramsan, som nästan
alltid är lögn i enskildhet fast bittert sann i hufvudsak.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
