Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dast små grunda bäckar runno fram, där hon satte
sin fot.
På verandan stod en hvit skepnad i lång,
släpande skjorta.
— O du odrägliga barn — Matilda sprang
upp för trappan.
Men den lilla tog ett steg tillbaka och sade
nickande och med neddragna mungipor, i stilla,
gammal, gråtfärdig ton:
—- Att mamma har hjärta att gå ifrån sina
små barn så där, Baby är vaken och gråter.
När Matilda öppnade barnkammardörren, skrek
hon till. Hon såg rätt framför sig en likkista med
hvitt högkupigt lock. Synen var blixtsnabb men
absolut tydlig.
Det är ju Atles lilla säng, med sin höga
om-hägnad af hvit moskitstyll — naturligtvis . . .! Åh
du besvärlige gosse, mammas högsta i världen.
Långt efter det barnet somnat, satt hon kvar
på sängkanten, hon fjättrades af en egendomlig
inre bedöfning, som genombröts då och då af en
förnimmelse lik en själens vilda, krampaktiga
snyft-ning.
Och då hon senare stängde dörren till
verandan för natten, såg hon två ramsvarta främmande
kattor sitta uppflugna på räcket. De suto orörliga
mot en bakgrund af ödsliga, svarta marker och
blytunga moln, och deras glödande ögon gnistrade
rakt in i hennes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
