Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men när farsoten bröt ut över vår olyckliga stad,
förstodo de ock, varför Gud låtit den falla ned från
Himmelen och de vågade icke längre behålla den
Välsignade för sig själva, utan omtalade saken.
Och folket kom, tog belätet i sina armar och bar
det in i det förnämligaste templet.
Det är den Heligaste av alla bilder, för se, se,
Han har lidit som vi, därför förstår Han vår plåga.
En kvinna avbröt i sin iver:
— Veta må du, att från den stunden inträdde
bättring i sjukdomen — sannerligen, mäktig är Han
att frälsa.
Och allt folket föll ned, lovande Gud:
— Du vart frestad som vi, Du vart sargad som
vi, Du vart som en av oss — varkunna Dig!
Giovanni skulle kräva sin rätt nu. Det var klart.
Bilden var hans. Hans händers verk, folket måste
genast få veta det. Denna gång trädde han fram
som segrare.
Det begynte susa för hans öron och sjuda i hans
hjärna av alla bländande föreställningar.
Ärelystnaden slog sin klo i honom så hårt, att han i vånda
tryckte till om bröstet — och kände kroppslig
smärta.
Javisst — bilden, »den nya Kristus». Den vilade
ju fortfarande innanför kåpan.
Och på en gång såg han ljungeldsklart sitt eget
arma liv: dess strävan, dess plåga, dess glimtar av
salighet i en evig själens ensamhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
