Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fruktade han att synen åter kunde försvinna —
det är ju min Kristus — ser ni hur den lever? Den
rör sig — kraft slår ut av den som gnistor. Stor
är Gud och jag gjorde Honom liten och skröplig
— jag gjorde Honom mindre än det jag i mitt eget
hjärta trodde på som stort! Här finns min tro,
här finns min kärlek, här finns jag i uppriktighet.
Han aktade icke vad han sade, vad han gjorde.
Ensam i världen var han med sin Kristus. Den
fanns kvar, den var skön. Något bundet i honom
lossade. Något hårt brast. Mörkret skingrades för
inbrytande ljus och tankar, som trampats, sprungo
upp till liv.
Han kastade sig på knä med pannan böjd mot
golvets sten. Han hörde som stora vatten brusa
och Gud tala.
— Mitt starka vin förfalskade du med din
förnumstighets vatten, ödmjukat dig skulle du inför
din egen gåva. Klenmodige! Se människan och
snidaren slöt Jag inne i samma käril för att av båda
bliva ärad. Snidarsynen, som blixtrar genom
själen och ångerns gråt på djupet — allt söker det
Mig.
Den Ende Store. Den Barmhärtige.
Då Giovanni åter sprang på fötter, tedde sig hans
gestalt så full av hälsa, att folkets farhåga vek,
och man viskade sins emellan:
— Han är en vägfarande, som blev till den grad
rörd av vår Kristusbild, att han icke visste vad han
sade utan vacklade lik en, som angripits av
sjukdomen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
