Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 10. Sköna Hamnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
— Skulle du inte vilja göra som jag, Hanna?
frågade han men liksom på skämt, ty tanken
föreföll honom i första ögonblicket orimlig.
— Nej, sade hon kort. Gonatt igen! Ja! svarade
hon inåt rummet, jag kommer.
— Att du rå me å gå å lägga de i jämte han,
sade Magnus, uppretad av rösten. Han tog ett steg
längre fram och lade armarna på fönsterbrädet.
Hanna vände i dörren och gav honom en hastig
blick, ej mer till svar.
— Du Hanna, sade han ivrigt och höjde rösten,
det vore väl ändå inte så omöjligt, när en grunna på
at att du kunde göra som jag. Du kunde ju ble skild
för samma betalning och samma bevis.
I detsamma kom Frånse ut. Han hade tydligen
stigit upp ur sängen.
— Va är det? frågade han misstänksamt, lägg
de, har jag sagt. Och vad är det som ska ske för
samma betalning?
Magnus tvekade ett ögonblick innan han
upprepade vad han sagt till Hanna. Stående bakom
sin man iakttog Hanna med spänning denna
tvekan. Hon visste det var galenskap, det Magnus
sagt, men bara att Frånse skulle få höra att det
fanns en sån möjlighet, var ändå något.
Frånse blev stående ett ögonblick med gapande
mun.
— Inte ska du skiljas! sade han så i
skämtsamt godmodig ton, som bäst klargjorde för Hanna
hur rädd han blev. Tänk inte på de du. Sånt brukar
ju vi inte i Ljungheda! Ida ska nog få va i fred
390
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
