Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 3. Luten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
sägelse. Men jag ska bara sä de, att nu så är jag
på det humöret, så nu så skrämmer du me inte
varken med Gud eller djävulen. Om du hade sett
me på den kanten förr, så skulle du inte fresta. För
resten så är här ingen fara på färde, ingen kan
göra me nåt nu längre, sen di gamla är tråt.
Hon svarade inte ett ord, satt orörlig och
stirrade framför sig. Aldrig hade hon varit med
om en så lång resa förr eller en så kall natt. Hon
frös ända in i hjärtat. Och ännu hade de en halv
mil hem. De sutto så tätt ihoppackade, att hon kände
mannen utefter hela sin högra sida som en tyngd.
Hans vargpälskrage var uppfälld över öronen, och
man kunde lätt inbilla sig, att det satt ett rovdjur
vid ens sida, begärset och storkäftat, surrande sakta
av förväntan och välbehag. Där hemma satt ju Ida
och väntade.
Tankarna gingo över Ida till Magnus. Han hade
inte hörts av sedan det första brevet, efter han
kommit i land. Var fanns månne han? Kunde inte
ban kallas till hjälp? Men innan en skrev till honom,
stackarn, borde man dock göra sitt bästa på egen
hand.
— Vad sitter du och snorar efter, sade Frånse,
snyt dig.
Hon vaknade upp ur sin kvalfulla försj unkenhet
först när de reste upp på gården och sågo ljus i
stugekökets fönster. Detta ljus var den
ögonblickliga faran, den klara och påtagliga, som måste
kämpas emot. Det betydde, att Ida väntade Frånse
därnere, och se så där ja, det ljus, som nu tändes uppe
256
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
