Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - 7. Ugnsrakan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
— Tänk om han inte tålde å bli å med det lilla,
sade far. Jag trodde jag skulle göra väl, jag.
Hanna rös till. Frånse fångade hennes rysning
med sina fingertoppar och kände med gränslös
vällust hur den fortplantade sig i hans kropp.
— Sen så blev det en del bråk om den där
åderlåtningen, fortsatte han. Det var nån som hade
råkat och se mig ute på dynghögen, och som angav
oss hos länsman för att ha tagit livet å far med
berått mod, och de påstod, att de hade sett mig
smussla undan en hel kruka med blod. Fast det
tog de ju tillbaka vid rätten, tillade han med en
min som Hanna inte såg men hörde. Och
barnmorskan, hon svor ju och bedyrade på, att hon
bara sett den där halva skålen kan veta. Och lille
Frånse, sa hon, han kom springande så iver och
ville ha hjälp åt farfar. Folk gick ju och sa, att jag
kunde ha hunnit med bådadera. Men rätten och
domarn och såna, de neka å tro att en pojke på tie
år kunde vara så slipad. "Fadern skulle aldrig ha
vågat att anförtro åt ett barn en så vådlig handling",
stod det i tidningen. Så gifte far sig med mor, men
det blev ju ett enkelt bröllop kan veta.
— Men Frans, ångrade du dig inte? Ångrade
ni er inte? Har ni haft en glad stund sen? frågade
Hanna ångestfullt.
— Herregud, glad stund, vi redde ju öppet,
svarade Frans. Och farfar var en elak gubbe och skällde
mig för Ismael. Han var för resten så gammal och
skrabbig, så det var bäst för honom å få dö.
Hanna var förstenad av fasa. Hon hade gift in
128
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
