Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - 5. Kopparkitteln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
det skulle bli omöjligt, när hon också måste hjälpa
till med att sköta boden. — Men ni hann ju så
mycket själv i unga dar! — Hann jag? Som aldrig
hann någonting!
— Ni sa själv häromsistens att huset var naket,
när ni kom dit.
— Jag har nog reda på vad jag hade med mig,
och det ska skrivas på mig, så mycket ni vet det.
Hanna behövde inte mana på märren, eftersom
det bar utför nästan hela tiden, för resten var des.
så härligt att åka, friskt, doftande och dammfritt,
att hon ingen brådska hade att komma fort fram.
— Som guldet uti elden prövas, så prövas själen
genom kval, sjöng hon glatt. Hon hade verkligen
kommit åt att pröva guldet, och det höll, och med
det var saken klar. Två gånger under vägen kom
hon till en punkt, varifrån hon såg nerutöver ända
till byn, som låg på båda sidor om ett smalt sund,
där två sjöar, de så kallade Östersjön och
västersjön, gåvo varandra handen under en bro. Hon såg
inte Mellangärden i den lummiga gröna fläcken
därnere vid bron, men hon visste, var den låg, tätt
intill bygatan, där skjutsar ständigt foro förbi och
ofta stannade. Hon visste, att man inom stängda
dörrar kunde höra hästhovarna dåna mot träbron
och nästan känna skillnad på vem som kom, om det
var lass eller åkskjuts, enbet eller tvåbet, unghäst
eller gammal sliten märr, ny vagn eller gammal.
Hon satt och undrade för sig själv, hur det skulle
bli att flytta ner till byn och liksom bo i
händelsernas mittpunkt. Ty fastän man från bygatan, som
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
