Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Levnadsminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294
och enkelhet, som vissa. gynnare allenast lagt min smak
till last, satt en starkare prägel på mitt yttre liv. Det
har åstadkommit mycken förlägenhet och gör det ännu,
men en präktig hustru, friska välskapta barn och många
trogna vänner ha hållit mig uppe och ha haft fördrag
och överseende med mina brister och svagheter. Jag
har med ännu ej alldeles obruten själ deltagit och till
och med kastat ut ett och annat pappersblad om de
stora och ingripande händelserna i tiden, såsom det
grekiska och spanska upproret, den tyska tullföreningen,
de tre Pariserdagarna som fransmännen kallar dem, den
belgiska resningen, de preussiska kabalerna med de
katolska ärkebiskoparna och med Rom. Men mitt under
dessa stora världshändelser träffade mig som en blixt från
klar himmel ett slag, det svåraste i mitt liv. Under
den skönaste sommar 1834, en klar, vacker.
junieftermiddag drunknade i Rhen min yngste son, en nioårig
gosse under så förfärliga omständigheter att de ej kunna
berättas. O vi stackars dödliga! Gud hade vinkat och
varnat, men vad båtar oss blinda, vinkar och varningar?
Vi måste uppfylla hans beslut.
O det var en så vacker och begåvad gosse vid
vilken jag fäst stora förhoppningar, för vilken jag mest
bedit och varmast tänkt på! Varför detta offer till Rhen
och just av mig? Var min glädje över att vi återvunnit
den för jordisk, mitt tack för litet himmelskt, hade jag
älskat min son för mycket? Barnsliga frågor! Gud vet
det allena, som dömer och älskar oss. Men jag måste
bära på denna smärta, så länge jag vandrar i skuggornas
värld, den gamla stammen, som hittills stått tämligen
rak i alla stormar, känner sig böjd och lutar sina grenar
mot graven; men anden, som ännu lever under barken
måste till:ersättning för de jordiska fröjderna ge sig allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
