Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ulla var generös och ädelmodig i stort, men småaktig
och snål i småsaker.
Så berättas att syskonen en gång fått en stor präktig
ostkaka sig tillsänd i en kopparform. När denna tömts
och skulle sändas tillbaka, beslöts att den i återtjänst
skulle fyllas med krusbär. Men Ulla tyckte att det gick
åt för mycket bär härtill. Hon utbrast: »det är för många,
för många syster Beate Sophie!» När denna ej lät sig
bekomma, hoppade Ulla upp och ned, ropande: »för
många, för många».
Trädgården på Hunnerstad, dit man kom ut från en
veranda på baksidan af huset, var syskonens stolthet.
Där fanns bror Karls eget äppleträd. Där stodo plom*
monträden i sin lilla lund och gladde lifvet ut Hunner*
stadsyskonen med sina »farliga frukter», hvilka alltid voro
lika lockande, trots alla varningar, som gåfvos för de=
samma. Krusbärsbuskarnas rader grönskade, körsbären
rodnade och blommorna doftade år från år på samma
sätt, som de gjorde det i ägarnes barndom.
Så lefde man, arbetade och sparade på Hunnerstad.
Besparingarna placerades, enligt den tidens sed i undan*
gömda landsbygder, i husgerådskamrarna. Särskildt lade
man silfver på hög, skålpund efter skålpund.
Bror Karl hade sina dyrbarheter nedlagda i en kista,
som var fastlåst vid hans sänggafvel. En höstnatt låg
Karl sjuk efter ett väldigt plommonkalas dagen förut.
Sakta lyftes ett fönster ut ur rummet. Ett par maskerade
personer hoppade in och började skrufva lös kistan, där
så och så många ii? godt silfver årligen ökat Karls för*
mögenhet. Karl vaknade och rusade upp, men blef gri*
pen i armarna bakifrån, och då han på rösterna kände
igen tjufven och dennes handtlangare, hotad med döden,
om han ej — vid sin adelsmannaära — lofvade att intet
yppa. Därpå var man nämligen säker, att ett dylikt löfte
ej skulle svikas af Karl Armfelt, hur förlusten också sved.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
