Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Afslutning. Öfvergång till statsläran. Resumé
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men Aristoteles bristande sinne för det egentligt
praktiska hos personligheten framträder ej blott i hans sedelära
i egentlig mening, utan äfven och tydligast derutinnan, att
han sätter »teorin» eller visheten såsom det högsta goda,
ja, till och med såsom den sedliga verksamhetens ändamål.
Äfven denna ensidighet söker Aristoteles undanrödja genom
att hänvisa till statsläran. — Det är särskildt från två
synpunkter, som han sätter visheten såsom det högsta goda —
dess fullkomliga sjelftillräcklighet och dess universalism.
Den är sjelftillräcklig, emedan menniskan i den kan verka
sjelf för sig sjelf oberoende af andra; den är universel,
emedan i den det mest universella, νόησις νοήσεως, är satt
såsom det högsta goda. Båda dessa egenskaper bilägger
Aristoteles i sin statslära en praktisk verksamhet, nemligen
den i sann mening konungsliga. Om det nemligen finnes
någon, som så utmärker sig i duglighet och herskarförmåga,
att han till de andra statsmedlemmarne står i samma
förhållande som en gud till menniskan, skulle det vara
otillbörligt att på honom tillämpa den vanliga
jemlikhetsgrundsatsen, utan han måste betraktas såsom den födde
konungen, under hvilken alla frivilligt böra lyda. Han är höjd
öfver lagen, emedan han sjelf är lag och derför sjelf
bestämmer, hvad som är rätt[1]. Hans verksamhet är icke en
verksamhet i förhållande till andra menniskor och bestämd af
hänsyn till dem, utan han är i densamma sjelftillräcklig
och »behöfver intet». Men dock är icke hans
verksamhet egoistisk, utan han arbetar endast för det helas väl[2].
Den är sålunda universel. Olika åsigter hafva gjort sig
gällande derom, hvad Aristoteles med denna framställning
egentligen åsyftat; ett är under alla förhållanden tydligt,
nemligen att han velat uppställa idén af en fullkomligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
