Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - B. Om dygden - β. Om dygden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
173
redan förutsätta eu rigtning på ändamålet, vare sig medfödd
eller genom statens inverkan åstadkommen. 1 denna
vilje-rigtning saknas dels konstans på den grund, att grundsatsen,
som bjuder att i handlingarna följa den rätta midten, är
tillfällig, enär den har sin rot i ett godt naturanlag oeh vana
vid sådana handlingar, dels sjelfbestämdhet på grund af det
inflytande, som yttre omständigheter öfva. Den förra bristen
har med sig vissa svårigheter. Ar grundsatsen i sig sjelf
icke nödvändigt bjudande i förhållande till den, hvars vilja
är rigtad på densamma, fordras, att den erhåller
nödvändighet och konstans genom en annan persons auktoritet,
d. v. s. genom uppfostran. Men om äfven hos denne
grundsatsen har sin grund endast i ett godt naturanlag och goda
vanor, förutsattes eu tredje persons auktoritet, och så i det
oändliga’). Derför synes grundsatsen såsom en allmängiltig
princip för handlande och dermed uppfostran sjelf vara
omöjlig. — Äfven den andra bristen — på sjelfbestämdhet
— är betänklig, enär ingen egentlig viljerigtning synes
möjlig utan sjelfbestämdhet, endast ett yttre handlande med
mekanisk karakter.
På grund deraf drifver denna ståndpunkt öfver, till en
högre — den etiska dygden. Dygden skiljer sig från den
förut nämda viljerigtningen genom sin konstans. Liksom
’) Jmfr Nyblæus, Aristoteles lära om det högsta goda, sid. 174 ff.
Att Aristoteles sjelf tydligt insett detta behof af eu högre auktoritet
i och för möjligheten af ett sedligt handlande, synes deraf, att han
afslutar Nic. Eth. X, fl med en framställning af, huru uppfostran
bör ordnas. I sjelfva verket kommer Aristoteles här in i samma
ändlösa kedja som i fråga om rörelsen, hvilken ju aldrig börjat och
aldrig slutar på grund deraf, att hvarje ändlig form förutsätter en
högre och så i det oändliga. Också lär Aristoteles menniskoslägtets
evighet (se härom Zeller sid. 508). I båda fallen måste sökas ett
orördt rörande; för den ändlösa rörelsen det absoluta förnuftet, för
den ändlösa sedliga uppfostran en absolut sedlig grundsats, ty eljest
äro båda serierna omöjliga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
