Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - B. Om dygden - α. Förutsättningarna för dygden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
161
sin grund deri, att insigten är förenad med λύγος, förmåga
af praktisk öfverläggning eller praktiskt slut, hvilket ej kan
sägas om förnuftet. Vidare motsattes den mot vetandet,
emedan den är om »det yttersta», af hvilket är
varseblit-ning, icke vetande. Med det yttersta förstås, såsom vi ofvan
visat, undersatsens subjekt i slutledningen, som genom att
underordnas öfversatsen eller den allmänna grundsatsen
betecknar det, som i det särskilda fallet bör göras. Hvilken
karakter har då »varseblifningen» af detta? Först och främst
är tydligt, att den icke är en varseblifning i vanlig mening,
-sä att den blott hade till innehåll ett gifvet faktum, såsom
att detta är sött, hvarur genom öfverläggningen afgjordes,
att detta är ett lämpligt medel för ändamålets uppnående1),
ty då vore den endast en varseblifning af något särskildt,
men icke af det yttersta, d. v. s. af något praktiskt, eller
in. a. o.: då vore den en varseblifning endast af
undersatsens subjekt i och för sig, icke såsom underordnadt under
öfversatsen. Den måste sålunda fattas såsom en
varseblifning i den meningen, att den innebär uppfattning af något
såsom böraude göras och såsom börande göras i och för ett
allmänt ändamål -). Men å andra sidan är den dock icke
dighet, som är ett hjelpmedel eller en förutsättning för vinnande
af insigt och således ej kan motsättas densamma, 2:o emedan
detta förstånd ännu alls icke är omnämdt (först senare nämnes
detsamma) och sålunda icke kau motsättas insigten, 3:o emedan
Aristoteles genom att motsätta insigten mot voit och ίπιατήμη, tydligen
afser att skilja den från de förut kap. 3 och 6 behandlade dianoetiska
dygderna, vetandet och dess princip, förnuftet. Således måste detta
senare vara afsedt, jmfr Zeller sid. 654 η. I. och Stewart II, 72. Men
är det rigtigt, följer, att af motsättningen mellan insigt och voit
ingalunda den slutsatsen kan dragas, att den 1143, b, 5 behandlade
varseblifningen skulle vara motsatt den, som här behandlas, såsom
Trendelenburg, Historische Beiträge sid. 382, och Eberiein, Die dianoetischen
Tngenden der Nic. Eth. sid. 74, anse.
’) Såsom Trendelenburg p. a. s. tyckes anse.
a) Såsom Eberiein p. a. s. sid. 72 med rätta framhåller.
ITAgemtrBm: Aristoteles etiska grundtankar. 1 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
