Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Aristoteles etiska grundtankar - A. Det högsta goda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108
hindrade fortgång d. v. s. öfver det sinliga materialets
bildbarhet (med afseende à lycksaligheten såsom vishet dels
öfver den sinliga verldens tänkbarhet’) dels öfver egen
skicklighet att tänka sjelf för sig sjelf oberoende af andra)
således en njutning med sinligt innehåll, medvetet sättande
såsom ändamål den sjelfmedvetna sjelfverksamheten (således
till formen förnuftig).
Emellertid finnes här en ytterst kritisk punkt,
nemligen »begärandet af sjelfverksamhet såsom en blott form».
Huru kan en form, som i sig sjelf icke är verklig, blifva
foremål för begärande? Huru Aristoteles tänkte sig
möjligheten häraf, skall visas genom undersökning af hans
lycksalighetslära från en annan synpunkt än hittills skett.
Såsom torde erinras, frainstälde vi vid de inledande
anmärkningarna öfver lycksaligheten, att den är å ena sidan
något fulländadt och sjelftillräckligt, som icke kan ökas eller
✓
minskas, hvilket vi visade vara en ratioualistisk tendens,
men å andra sidan, att den intet är i sig sjelf, utan att
menniskan förverkligar den, och är bunden vid det sinliga
tar att pä ett manligt sätt underkasta sig döden, (Eth III, 9. 1117,
b, 7) eller att han t. o. m. kan dö för sina vänner och för sitt
fädernesland, emedan han högre värderar att lefva sedligt skönt under ett
år än godtyckligt under många år och sätter en skön och stor
handling framför många och små (IX, 8 1169, a. 18). Det är nemligen
tydligt, såsom synes af I, 9. 1099, b, 32, att Aristoteles upptager det
fulländade lifvet såsom moment i lycksaligheten endast, så vidt det
är en förutsättning för sedligt sköna handlingar. Värdet af det
fulländade lifvet är sålunda beroende af de goda handlingarnas
värde, och om undantagsvis en större sedlig skönhet kan
inläggas i ett mindre tidsmoment än i ett större, är det förra att
föredraga. I sjelfva verket har Aristoteles endast ännu starkare betonat
sin empliistiska ståndpunkt genom att på detta sätt nästan
qvantitativt mäta de sedligt sköna handlingarnas värde och derefter den
tidslängd, i hvilken de förekomma.
’) X, 4. 1174,b, 33. »Så vidt således det, som tankes eller
var-seblifves, är sådant, som det bör, och det, som jemför eller
betraktar, skall njutningen vara i energien».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
