Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. De teoretiska förutsättningarna för Aristoteles etik - C. Aristoteles lära om förnuftet - β. Det menskliga förnuftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förmågan att upptaga. Det är den i hans kritik af Plato
framhäfda satsen, att ingenting finnes jemte de sinliga
tingen, och att det tänkbara är i det sinliga1). Detta är icke
förnuftigt och kan således icke af förnuftet produceras.
Begreppsformen deremot, hvarigenom det sinliga är tänkbart,
är förnuftet sjelft. »Hos det der (det sinliga) finnes icke
förnuft, men hos detta det tänkbara»2). Resultatet af denna
undersökning är, att förnuftet fattas hos Aristoteles såsom
abstrakt universel form eller det rent allmänna, som
upptager allt innehåll utifrån.
Xu återstår att undersöka, huru erfarenheten kan blifva
foremål för vetande i och genom denna form, som är den
allmännaste af alla former och således icke kan sägas vara
grund till det i erfarenheten gifna tänkbara. Det, som
derför fordrar att undersökas, är definitionen. I definitionen
söka vi, hvad och hvarigenom något är, sedan vi veta, att
något är (genom induktion)·’1), d. v. s. väsendet och orsaken.
Men väsendet finnes genom orsaken, så att dessa båda äro
detsamma4). Derför kan det sägas, att definitionen
angifver grunden till någots vara5). Grunden kan vara antingen
det sammma som det grundade eller ett annat0). Tydligen
betecknar det förra det osinliga, det senare det sinliga. Här
gäller frågan, om och huru det sinliga är vetbart, hvarför vi
tills vidare lemna det förra å sido. Grunden, för så vidt
den är en annan än det grundade, är möjlig att bevisa i den
första figuren, så vidt der gifves ett universelt och
affirma-tivt slut. Det, som dervid angifver densamma, är
medeltermen ’). Således tyckes det vara möjligt att genom bevis
konstituera en definition. Men dock skiljer sig beviset från
’) De An. 432, a, 3. 2) 111, 4. 430, a, 7.
») An. post. II, 1. 4) II, 2. 90, a, 31.
s) II, 8 i början. 6) c. 8. 93, a, 5.
’) a, 6 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
