Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. De teoretiska förutsättningarna för Aristoteles etik - C. Aristoteles lära om förnuftet - α. Det gudomliga förnuftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
kroppslig substans jemte de härvarande, gudomligare, stående
framfor dem alla»1). Så har då filosofen kommit att skilja
mellan en forgänglig och en oförgäuglig sinlig verld, en
skilnad, som hos honom har sin grund i en fordom. Dock har
det derjemte legat ett rent filosofiskt motiv till grund.
Rörelsen fordrade nemligen for sin möjlighet kontinuitet, men
en kontinuerlig rörelse finnes icke i vår verld, således
måste det finnas en högre verld med en sådan rörelse, som är
grund till rörelsen i vår verld. Den stora betydelse, som en
dylik distinction har för Aristoteles, framgår deraf, att den
förekommer i Metafysiken i samband med dess bevis for det
absoluta förnuftets verklighet2). Vidare deraf, att han
uppställer såsom en apori den frågan, om det förgängliga och
oförgängliga hafva samma principer eller om de hafva olika Det
torra tyckes omöjligt, ty huru kan af samma principer blifva i
det ena fallet något förgängligt, i det andra något
oförgängligt? Det senare erbjuder ock svårighet; om deras olika
principer äro de ena förgängliga, de andra oförgängliga,
tyckas de förra principerna vara omöjliga »såväl, om man
stannar vid dem, som om man går i det oändliga»3) Det
är just denna senare svårighet, som drifver Aristoteles
utöfver den »härvarande»4) sinliga verlden och till att söka en
oforgänglig verld i stjernorna. Det är också bristen på
distinction emellan det förgängliga och oförgäugliga, som
Aristoteles anser som en af hufvudbristerna i den foregående
filosofin5). Slutligen framträder skarpt motsättningen mellan
det förgängliga och det oförgäugliga, då han anser dem vara
skilda ej blott till arten, utan äfven till slägtet, hvilket
innebär, att de aldrig förekomma tillsammans, utan hvarje ting
är det ena eller det andra6). Alltnog: Aristoteles antager
en oförgänglig verld med en evig rörelse derför, att det
’) De Cælo I, 2, 269, a, 3. J) Met. XII, c. 6—10.
’) III, § 4, § 28. ♦) De Cælo II, 12, 292, b, I.
·) Met. XII, 10 § 13. e) Met. X, c. 10.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
