Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. De teoretiska förutsättningarna för Aristoteles etik - B. Aristoteles teleologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31
är verkligt, är tillfälligt och har sin grund i materien. Denna
synes derför vara det egentligt reala, som gifver åt det
allmänna dess verklighet. Derför förekomma hos Aristoteles
ställen, som gifva vid handen, att det är kroppen, som är
det reala. Så blir menniskans förståndighet härledd från
hennes tunna och kalla blod’). Detta utmynnar onekligen
i en »dialektik»2). An synes det allmänna och nödvändiga,
än det särskilda och tillfälliga vara det verkliga. Hvad är
då kärnan i denna »dialektik»? Svaret är redan gifvet genom
den föregående undersökningen. Det allmänna är icke
aktualitet, för sä vidt det icke är ett sinligt begrepp, således i
viss mån tillfälligt och särskildt. Själen är ej verklig utan
såsom begreppet om eu på ett visst sätt beskattad kropp.
Men deraf följer, att begreppet gifver sig en närmare
bestämdhet. Själen skapar sig eu kropp såsom sin tillfälliga
materia. I denna är själen verklig. Men det är att märka,
att begreppet bestämmer sig tillfälligt. Det är för
begreppet hvit tillfälligt, att det har bestämdheten att vara
just detta hvita. Det, som bestämmer tillfälligt, kan icke
vara begreppet sjelft, utan något yttre. Kroppen är yttre
i förhållande till själen och bestämmer denna tillfälligt.
Dialektikens kärua är således, att det allmänna gifver sig
sjelf en tillfällig bestämdhet Det gifver sig eu närmare
bestämdhet, som är något för det sjelft yttre. Själen gifver
sig kroppen, på det att denne inå bestämma henne
tillfälligt.
En belysande framställning af detta förhållande gifves
i Aristoteles lära om varseblifningens genesis.
Varseblifningen uppstår genom ett intryck utifrån. Väsendet, som är
i stånd att varseblifva, är det möjliga i förhållande till det,
som varseblifves, såsom det verkliga. Deraf följer, att det
’) Part. An. II, 4. 641, a, 12. J) Zeller, sid. 489, 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
