Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den nyfödda Kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bort, och vid beröringen af en osynlig hand strömmar
lifvets flod ur^ hans hjerta. Han känner då, med
outsäglig fröjd, att han återfunnit eller snarare funnit sig
sjelf: ty fordom, då han lefde liksom på ytan af sin egen
varelse, eller, i sjelfva verket, utom sin egen själ, då
hvarken kände han, eller kunde känna sig sjelf. Ja, då
han fann Gud, har han ej då återfunnit sitt fosterland,
sitt hjertas anhörige, och allt hvad han hade förlorat?
Han eger en försmak af den himmelska (riden; döden är
besegrad inom honom, och hans ande kan taga en högre
flygt, än någon af deras, hvilka tjenade till verktyg för
»hans uppståndelse». Allt synes nytt för hans förnyade
hjerta, ända till den yttre naturen, som tycks honom för
första gången möta hans blick. Då den menskliga skickelsens
hemlighet är uppenbarad för honom, råder en inre
harmoni i hans själ: framtiden bor inom honom: tiden och
evigheten äro afslöjade för honom. I stället för att
han fordom blott kände sanningens skuggbild,
lef-ver nu hans ande i den. Stor genom ödmjukheten,
rik genom försakelsen, lycklig genom de uppoffringar,
som kärleken bjuder, en fridens och bönens menniska,
mottager han det ärorika kallet att sjelf blifva en apostel
bland sina likar. — Detta är medlet, enda medlet att
återgifva åt »saltet dess förlorade sälta», åt viljan dess
kraft, åt själen friden, och åt menniskan lifvet ^
Låtom oss gå vidare. För att kunna tillskrifva den
Kyrkans andliga oförmåga, som vi begråta, åt vårt
tide-hvarfs moraliska tillstånd, skulle menniskosjälen, i vår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
