Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den 9 jan. 1846, hade den i skrifvelseförslaget inryckta föreskriften
om upplåningens begränsning till hälften af hvad å den tecknade
grundfonden funnes i banken insatt, blifvit utesluten. Och om en
sådan begränsning blef det sedan aldrig mera tal. När man betän»
ker, att nu gällande 1911 års banklag föreskrifver att inlåningen
skall förhålla sig till bankens egna fonder som 5:1, framstår tyd»
ligen, huru litet utveckladt ännu vårt banksystem var vid århundra»
dets midt och huru föga man fått upp ögonen för de stora utveck»
lingsmöjligheter för bankverksamheten som lågo däri, att den kunde
göra sig till hvad A. O. Wallenberg kallade »den enskildes kassör»,
d. v. s. till en uppsamlare och förvaltare af det lediga kapitalet.
Denna funktion var ännu i Sverige liksom i nästan hela den öfriga
världen en bisak, ja, en sida af bankverksamheten, som på många
håll betraktades med stor misstro och såsom något nästan mindre
värdigt densamma.
Under 1840»talet behandlades också en hel mängd andra bank»
frågor. Så t. ex. om lägsta sedelvalören. Den var i oktrojerna fixe»
rad till 3 riksdaler 16 sk. banko, men många ville höja detta minimum
till 6 riksdaler 32 sk. banko. Häraf följde växlande beslut om höjning
eller uppskof. Det började också, särskildt bland bönderna, fram»
träda en viss animositet mot privatbankerna, som man ansåg för»
tjäna för mycket på sedelutgifningen. Många ville vägra förnyelse
af privatbankernas oktrojer, som utgingo i slutet af 1840»talet, och
göra hela rörelsen beroende af Rikets Ständers bank. Många svå»
righeter vållades också däraf, att med afseende på Riksbanken hela
lagstiftningen låg hos riksdagen i stark motsats till Konungens eko»
nomiska lagstiftningsmakt i öfrigt.
Rikets Ständer vågade dock aldrig draga ut de yttersta konse»
kvenserna af sin makt öfver banken. Voro ständerna eller ett och
annat stånd för oresonliga, så kommo utskotten, vanligen förenade
banko» och lagutskotten, och lade sordin på stämningen. Så var
det också vid riksdagen 1844—45. Utskotten ansågo att »systemet
af privatbankernas rättighet att utgifva egna kreditsedlar icke kunde
f. n. frånträdas». Detta var alltså detsamma som att tillstyrka för»
nyade oktrojer till de enskilda bankerna. Och de skulle också
komma att lämnas. I princip blef detta fastslaget genom k. kun»
görelsen af den 9 januari 1S46 angående enskilda banker, hvilka ut»
gifva egna kreditsedlar. Denna kungörelse skulle också utgöra en
komplettering till aktstycket af den 14 jan. 1824. Härvidlag är
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
