Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
hålla brända ben, samt torde i allmänhet tillhöra järnålderns sista
del. De förekomma dels med raka sidor, således rent triangulära,
dels med inbuktade sidor och långt utdragna spetsar, hvilka
stundom sluta med en något högre sten, liksom ibland midten kan
vara utmärkt med en bautasten, såsom å fig. 27 är fallet.
I det uppländska
kummelområdet förekomma trekantiga
stensättningar med raka sidor stundom i
samband med trekantiga och andra
kummel, och torde då kanske
tillhöra en äldre tid än de vanliga.
Af särskildt intresse äro de
ovala stensättningarne med spetsiga
ändar, äfven kallade skeppsformiga,
enär de alldeles gifvet äro afsedda
att efterlikna skepp, som ju den
tiden hade båda stäfvarne spetsiga
och höga. Därför ser man också
»skeppssättningarnes» stenar ofta
vara så valda, att de jämnt tilltaga i höjd från midten mot ändarne,
hvilkas slutstenar äro särskildt höga och smäckra. Så är t. ex.
fallet med den berömda skeppssättningen vid Blomsholm nära
Strömstad: fig. 28. Stundom är också mastens plats betecknad med en
sten, och t. o. m. roddarbänkarne kunna vara utmärkta genom
sten-rader. Det finns emellertid också helt enkla skeppssättningar af
låga stenar (jfr fig. 60).
Någon gång finner man äfven i detta slags stensättningar rester
af brändt lik; men ofta, och det särskildt i de ståtligaste, söker man
förgäfves efter graf inom dem. De äro då utan tvifvel att anse
som minnesvårdar utan graf (s. k. kenotafefy Förhållandet är, att
under den yngre järnåldern, hvilken tid skeppssättningarne säkerligen
åtminstone på fastlandet tillhöra, var det allmän sed att jorda eller
bränna de döda i båtar eller skepp. Man kunde då lätt falla på
den tanken att ibland ersätta den verkliga båten med ett »skepp af
sten», som förblef synligt för all framtid; och särskildt ’låg detta
nära till hands, om man ville hedra en i främmande land fallen
man, hvars lik man ej kunnat föra till hembygden. I så fall hade
det ju varit alldeles meningslöst att använda ett verkligt fartyg.
På Gotland förekomma skeppsformiga stensättningar af
tämligen höga, jämnstora och tätt intill hvarandra ställda stenar med
rätt hög jordfyllnad inuti det sålunda bildade rummet. I ett par
sådana har man funnit urnor med brända ben och med föremål
från en så gammal tid som den yngre bronsåldern.
Fig. 27. Treuddig atensättning
(jfr fig. 66).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
