Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Faster Josephine som välgörarinna.
själv befann hon sig i alltför stor spänning för att kunna äta
Efter frukosten satte hon på sig den lilla klädsamma nya
mössan jämte kappan, och efter ett hjärtligt farväl skyndade
Anne utför stigen, över spången och upp genom skogsdungen
till Tallbacken; där väntade herr Barry och Diana på henne
med vagnen, och snart befunno de sig ute på landsvägen.
Det var en lång åktur, men de små flickorna njöto hela
tiden. Det var förtjusande att rulla fram över de fuktiga vä-
garna i gryningens röda solljus, som långsamt spred sig över
de mejade sädesfälten. Luften kändes så frisk och ren, och
lätta slöjor av rökblå dimma svävade i luften utmed åsarna
och drogo som tunna moln genom dalarna. Stundom löpte
vägen genom skogar, där lönnarna börjat skifta i skarlakansrött
och grannaste brandgult, stundom gick den över floden, och
ute på bron betogs då alltid Anne av sin barnsliga fruktan
föi att bron skulle »sia ihop» som en fällkniv, och då ryste
hon både av fasa och förtjusning. Ibland krökte vägen utmed
en havsbukt med ett fiskläge, och de foro förbi en liten sam-
ling av väder och vind grånade fiskarstugor, ibland åter rullade
vagnen uppför backar, från vilkas krön man skymtade de buk-
tande konturerna av en dimblå bergskedja. Och överallt funno
de åkande så rika och intressanta samtalsämnen.
Klockan var nästan tolv på dagen, då de kommo fram
till staden och styrde kosan vidare till fröken Barrys hem.
Hon bodde i en ståtlig gammal byggnad, som skildes från
gatan av en gräsplan och omgavs av lummiga, ännu grön-
skande almar och bokar. Värdinnan själv kom dem till mötes
i dörren med en vänlig glimt i sina skarpa svarta ögon.
— Jaså, Anne-flickan kommer äntligen och hälsar på
mig, sade hon. — Bevara oss väl, barn, så du har vuxit!
Du är minsann längre än jag. Och du har också vuxit till
dig. Men det vet du nog, utan man behöver tala om det
för dig.
- 251
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
