Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En tebjudning och dess följder.
rilla var ute och mjölkade, och det var min mening att fiåga
henne om grisarna skulle få vaniljsåsen, men när hon kom
in så lekte jag för mig själv, att jag var frostens ande, som
om hösten svävade genom skogarna och gjorde träden röda
eller gula, vilketdera de själv önskade, så jag glömde alldeles
bort vaniljsåsen, och Marilla skickade mig ut att plocka äpplen.
Se’n samma dag så kom herr och fru Ross från Spen-
cervale och hälsade på. Det är rysligt gentilt folk, i synner-
het frun. När Marilla ropade mig in till middagen, var allting
färdigt, och de sutto redan till bords. Jag försökte vara så
artig&o’ch fin till mitt väsen som möjligt, för jag ville visa fru
Ross, att sällskapsvett kan man ha, om man också inte ser
någonting ut... Jaha, allting gick utmärkt, ända tills jag såg
Marilla komma bärande med äppelkakan i ena handen och
skålen med vaniljsåsen, uppvärmd, i den andra.. . Diana, det
var ett fruktansvärt ögonblick. Alltihop stod plötsligt för mig
igen, så jag reste mig upp från min plats och ropade: »Ma-
rilla, den vaniljsåsen duger inte! En mus har diunknat i den,
fast jag har glömt att tala om’et.»
O, Diana, den gräsliga stunden glömmer jag aldrig, om
jag så bleve hundra år gammal. Fru Ross bara tittade på
mtg, och jag trodde jag skulle sjunka genom golvet, så skäm-
des jag. Hon har allting så utmärkt och fullkomligt själv,
och vad skulle hon tänka om oss? Marilla blev röd som en
pion, men sa’ ingenting — då. Hon bar ut kakan och såsen
och kom med mandelformar och smultronsylt i stället. Hon
till och med bjöd mig, men jag kunde inte få ned en enda
bit. Det var ju som glödande kol på mitt arma huvud. Men
se’n herrskapet Ross farit sin väg, grälade hon rysligt på mig.
Kors, Diana, hur är det fatt med dig?
Diana hade rest sig på mycket ostadiga ben. Där-
efter satte hon sig åter ned och förde händerna mot hu-
vudet.
142
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
