Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen - Olyckshändelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANNA SVÄRD
fundera ut orsaken. Man hade måst vända sig till honom,
Schagerström, men också han hade blivit bet.
Charlotte, som visste, att hennes man gärna ville gälla
för en stor mekanikus och att ingenting kunde göra honom
större nöje än att få visa sin duktighet på det området, tog
saken med ro.
— Jag känner till de där gamla sågverken, sade hon.
Ibland tycker de, att de behöver ett par dagars vila, men
rätt som det är, sätter de sig i gång igen alldeles av sig
själva.
Medan de talade om detta, kom prostinnan ut till dem,
gjorde sin stora reverens och undrade om hon finge den
äran att se brukspatron Schagerström på middag. Men
Schagerström urskuldade sig med sågen. Han förklarade för
prostinnan, att det alls inte var någon vanlig såg. Den hade
ett alldeles säreget och ganska invecklat maskineri. Gamla
arbetare på Stora Sjötorp påstod, att den skulle vara byggd
för hundra år sedan av självaste Polhem, den store
uppfinnaren. Och det ville han gärna tro, för man måste nog
vara ett mekaniskt geni för att sätta ihop något så
tilltrasslat. I går hade han verkligen förtvivlat om att komma
till rätta med den, men nu på vägen hade han fått en idé.
Han trodde sig veta vad som fattades. Och han måste
naturligtvis genast resa hem.
I själva verket fann både hans hustru och prostinnan,
att som han tydligen inte hade en tanke för något annat
än den gamla sågens hemlighetsfulla maskineri, så var det
bäst att låta honom fara sin väg.
Knappt satt han i vagnen, förrän inom honom ett svårt
och hopplöst arbete började för att söka bortförklara eller
ännu hellre driva bort ur minnet vad han hade tyckt sig se
genom lusthusfönstret. Men tyvärr har våra ögon en besvärlig
förmåga att uppfatta vissa slag av syner med obeveklig
skärpa och att oupphörligen låta dem framträda på nytt.
Han måste medge, att Charlotte och Karl-Artur inte hade
kysst varandra, ja, inte en gång utbytt en smekning. Han
skulle mycket väl ha kunnat tro, att de hade varit inbegripna
i ett vanligt samtal, om han inte hade sett den unge prästens
198
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
